Göteborgsposten – 19 mars 1863, sida 2

—7—2424 .-.UL— — mitivt sätt. Jag visste icke att den gamla orgeln hade sälan musik i sig. Han stod stilla vid porten för att ej afbryta den dvalika berusning hvari organistens entonigt melankoliska spel försatt honom, Instrumentets toner som ömsom svällde till sin fulla kraft och ömsom sjönko till en låg hviskande mjukhet, strömmade mot honom på den dimmiga vinteratmosferen och gjorde ett lugnande intryck på honom, tröstande honom hans bekymmer. Ilan tillslöt porten sakta och gick öfver den lilla gräsplanen framför kyrkdörren. Denna dörr hade lemnats halft öppen — måhända af orgelspelaren. Robert Audley öppnade len och gick in i det fyrkantiga vapenhuset, hvarifrån en smal stentrappa slingrade sig upp till orgelläktaren och toract. IIan tog af hatten och öppnade dörren mellan vapenhuset och kyrkan. Ilan gick sakta in i den heliga byggnalen, som om hvardagarne besvärades af en fuktig mögellukt. Han gick fram genom det smala skeppet till altarskranket och tog derifrån en öfversigt af kyrkan. Den lilla läktaren låg midt emot honom, men de snäfva gardinerna voro dragna framför orgeln, och han kunde cj få se en skymt af den spelande. Musiken fortfor alltjemt. Orgelspelaren hade öfvergått till en melodi af Mendelssohn, hvars svärmiska vemod gick rakt till Roberts hjerta. Ilan dröjde i kyrkans vinklar och vrär, undersökande minnesgärder åt nästan bortglömda döda och lyssnande till musiken. — Om min stackars vän Georg Talboys dött i mina armar och jag begrafvit honom i denna lilla kyrka, i ett al!