Göteborgsposten – 19 mars 1863, sida 1

—————— — —— jag har visat benne mina kort och handlat ganska öppet i denna sak. IIvarför rymmer hon icke? Han upprepade denna fråga flera gånger under det han fyllde och tömde sin sjöskumspipa och omgaf sig med de blå ångorna från sin pipa, tills han såg ut som en modern trollkarl sittande i sitt laboratorium. — Hvarför rymmer hon icke? Det är det hus, som jag mest ogerna vill bringa obehöflig vanära öfver af alla hus i denna verlden. Jag will blott uppfylla min pligt mot min förlorade vän och mot den ädle förtröfslige vän, som skänkt sin tro åt en ovärdig qvinna. Gud vet att jag icke har nägon lust att straffa henne. Gud vet att jag icke föddes till en brottets hämnare eller anklagare af brottsliga. Jag vill blott uppfylla min pligt. Jag vill ännu en gång varna henne ärligt och öppet, och sedan — Hans tankar irrade bort öfver den dystra framtiden; ingen ljusstråle föll öfver den, der den låg omgifven af tjockt svart mörker, hvilket följde hans väg på begge sidorna och sträckte sig öfver och omkring honom likt ett täckelse, som hoppet ej förmådde genomtränga. Han förföljdes beständigt af föreställningen om sin farbrors ängestqval, han plågades beständigt af tanken att det förderf och den förtviftan, som hans handlingssätt skulle ha till följder, kunde på sätt och vis anses hans verk. Men bland allt detta och genom allt detta framträdde Clara Talboys med befallande hållning och manade honom framåt mot hennes brors obekanta graf. : — Skall jag fara till Southampton och försöka afslöja den qvinnas hi-toria, som dog i Ventnor? Skall jag arbeta bemligt och muta eländiga medhjelpare i den skändliga sam