Göteborgsposten – 19 mars 1863, sida 1

IIan sade till sin farbrors betjent att han ville göra en promenad i byn och ätervända före middagen. Hin aflägsnade sig långsamt från slottet, vandrande öfver ängarne mellan detsamma och byn planlöst och likgiltigt med sitt lifs stora oro och bekymmer präglade i sitt ansigte lade i sitt väsende. — Jag vill gå in i kyrkogården, tänkte han, och se på grafstenarne. Jag kan ändå icke bli dystrare till sinnes än jag redan är. Han befann sig just på de ängar, hvaröfver han skyndat från Audley Court till jernvägsstationen den septemberdag, på hvilken Georg Yalboys försvunnit. Ian betraktade den gångstig, hvarpå han gått den dagen, och erinrade sig sin ovanliga skyndsamhet och den dunkla förskräckelse, som bemäktigat sig honom, så snart han förlorat sin vän ur sigte. — Uvarföre greps jag af den omotiverade förskräckelgen? tänkte han. Ilvarföre såg jag en besynnerlig hemlighet i min väns försvinnande? Var det en aning eller en monomani? Tänk om jag, när allt kommer omkring, har orätt! Tänk om den bevisningskedja, som jag sammanfogat, länk efter länk, är en väfnad af min egen dårskap! Tänk om denna fasans och misstankans byggnad är endast en samling af griller af en hypokondrisk ungkarls nervösa fantasior? Mr Harcourt Talboys ser ingen betydelse i de händelser, hvarur jag bildat den rysliga hemligheten. O, min Gud, om det är i mig sjelf, som allt detta clände ligger, om — han smålog bittert och skakade på hufvudet — jag har handskriften i min plånbok, som bevisar bedrägeriet. Det äteroch afspeg