Göteborgsposten – 18 mars 1863, sida 1

skönhet, — har han nu midtför näsan, och innan han hunnit åter hemta sig från sin bestörtning har trolleriet börjat. Den magiska cirkeln drages omkring honom, besvärjningar försiggå och hela trolldomens metod användes, och offret är lika oformöget att komma undan som den marmorbente prinsen i den österländska sagan, Under sådana funderingar anlände Robert till det hus, som uppgifvits för honom såsom mrs Barkambs boning. Ilan insläpptes af en stel äldre piga, som förde honom in i ett rum, hvilket såg lika stelt och gammaldags ut som hon sjelf. Mrs Barkamb var en treslig matona, omkring sextio är gammal, och satt i en ländstol framför en liten klart brinnande brasa i den glänsande kaminen. En gammal gräfsvinshund, hvars svarta hår var mycket gråsprängdt, låg i hennes knä. Alla föremal i detta rum hade ett gammaldags utseende — ett utseende af enkel trefnad och ordning, som vittnade om yttre lugn. — IIar skulle jag vilja bo, tänkte Robert, och se huru det grå hafvet långsamt rullar öfver den grå sanden under den stilla grå himlen. Här skulle jag vilja bo och räkna perlorna i min rosenkrans och ångra och hvila. Han satte sig i ländstolen midt emot mrs Barkamb, enligt hennes uppmaning, och ställde hatten på golfvet. Den gamle gräfsvinshunden kröp ner från sin matmors kna för att skälla på bans hatt och visa sin ovilja mot densamma. — Förmodligen önskar ri hyra — stilla Dash — ett af husen här? frågade mrs Barkamb, hvilkens tankar gingo i en mycket smal strömfåra; hon hade under de sista tjugo åren tid efter annan haft hus att hyra ut.