Göteborgsposten – 16 mars 1863, sida 1

KU — tA 2 vn Vi köra in på gården framför boningshuset. :! Muren har sjunkit och porten förmår ej längre vrida sig på sina gångjern. Lings väggen kan ett torskande öga, om det icke hindras i sina undersökningar af ett fint luktorgan, npptäcka de sista spåren af en rännsten. Uppfylld som den är af spillningen från generationer af nötkreatur, är det svårt att urskilja, huruvida rännstenen underlättar eller omöjliggör inträdet på gården. . Landtgården består at en del spridda byggnader, emedan den nationala svagheten för anläggande af mordbrand gör det mindre rådligt att lägga husen närmare hvarandra. På andra sidan om gården ligger manbyggnaden, som bebos af egendomsegaren, herren ötver byn och konungen i trakten. Låtom oss, innan vi gå vidare, göra ett slag omkring, för att bese några exemplar af de vackraste byggnader man tinner i landet. Vi möta en envånings byggnad, hvilken är vårdslöst uppförd af lera och täckt med träspåner, en tung låda, som endast genom sina väggar och sin storlek skiljer sig trån de enstaka liggande husen. Dess skiljoväggar äro förnämligast af träd, och på senare tiden har har man äfven börjat lägga sig till furugolt. Med undantag af den oumbärliga hvitrappningen, som är höjden af öfverdäd, befinna sig väggarne uti de olika rummen i den naivaste obekantskap med dekorationskonsten. Tapeter och taflor hafva på senaste tiden börjat införas från vestern; men möblerna äro i allmänhet tillverkade af infödda bönder, hvilka äro kunniga uti att nyttja yxan och hvilkas fina smak finner nöje uti att betäcka sina händers verk med en bestrykning af svart oljefärg. Man upptäcker ingen at de eleganta lyxartiklar, som gå under namnen at garderober, kommoder, speglar och soffor. En mängd stolar och bord samt några i väggarne inmurade skåp lemna det nödiga bohaget, som kanske kompletteras at en omålad kista för de adliga innevånarnes gångkläder. Det finnes ett särskildt rum för nådig herrn-, ett tor nådig frun och ett par for samiljens barn. Särskilda sofrum äro någonting alldeles obekant; hvardagsrummet tär gora tjenst både natt och dag, gästerna — såtrumt huset hedras med nårvaron at gäster — måste ligga i herrgårdensstora sal eller centrum. Byggnaden närmast boningshuset utgöres, enligt en oförklarligt törvänd smak, at svinstiga samt ett slags bundhus, som är särskildt ulsedt för uppfostrandet at jagthundar. Det är föga angenämt att gå omkring bland utnusen. Den eländiga kojan derborta begagnas som ett slags bränvinsbränneri, i ett annat förfallet skjul stå bryggkaren. Blockuuset till venster är hennes nåds uthus; och i det hus, som, efter hvad det tyckes, är uppördt i en spetsig vinkel mot alla de andra byggnaderna å dernaå symmetriska gård, har hennes noble gemål mugasinerat hvete och kött, hampa och smör, ost och lin, kort sagdt tadugärdens och jordens alster i lycklig forenmg. Hela platsen är uppfylld at smutshögar, hvilka ligga omkring i pittoresk oordning och bilda fasta vallar mellan boningshuset och bränner.et, bränneriet och bryggeriet, bryggeriet ocn visthuset. Då man följer smutshögarne ull ändan at gården, kunna deras alltjemt växande storlek och antal icke annat än ingifva en den ötvertygelsen, att man hastigt närmar sig den augiska kallan till all denna hopade smuts. Förestall dig skådeplatsen litvad at oräkneliga svins krumsprång, och du är i besittning at elementerna tör att konstruera åt dig ett polskt herresäte år 1863. Ej en tiondedel af adelns herrgårdar kan säga vara olika med det här beskritna nationala mönstret. Men hvar är Åherrn? Ute på jagt. Och är hennes nåd hemma? Hon har farit ut på