Göteborgsposten – 12 mars 1863, sida 1

pt FHDUNNIEKL BvAAHKs(: f744 — — — — att hvarje kommun (der det utan olägenhet i mera befolkade trakter låter sig göra, några kommuner i förening) utan några tryckande omkostnader skulle kunna under mellantiderna för armens möten erhålla en korporal eller god soldat, som öfvade kommunens ungdom i marscher, handexercis, målohjutning, militärgymnastik (hädanefter ingår, som bekant, äfven gymnastik i folkskolundervisningen), tills några nära hvarandra liggande kommuners ungdom kunde slå sig tillsammans och bilda kompaniexercis, med instruktören aflönad af landstinget, tills slutligen för några dagar, eller mera efter behof, länets vapendugliga män sloge sig tillsammans för större manövrer, dit officerare, aflönade af staten, blefve kommenderade. Vid sådana större manövrer skulle städernas frivilliga beväpnade kårer ansluta sig till den stora truppen och med den deltaga i öfningarne, liksom i allmänhet städernas kårer skulle söka att så ofta som möjligt åstadkomma samsälta bataljonsoch andra öfningar. Landstingens kassabok, som naturligen kommer att upptaga en mängd konton, kunde ju äfven utan vidare besvär upplägga ett för länets solkbeväpning och dels genom frivilliga bidrag, dels genom utbekommande af delar af statens instruktionsanslag i någon mån, ej alldeles, understödja de kommuner, hvilkas fattigdom skulle göra det för dem påkostande att hålla instruktörer. Vidare borde det bli en hvars skylulghet att tillse, det beväpningen så fort som möjligt kunde utföras, d. v. s. att hvarje vapenför, välfrejdad man måtte erhålla sitt eget gevär. Kostnaderna skulle i så fall vara stora, men att det kunde, med någon uppoffring å de burgnas sida, utan oöfvervinnerliga svårigheter låta sig göra, derå ha vi redan tillräckligt talande exempel. Tillsvidare får man emellertid låta sig nöja med gemensamma gevär: några målskjutningsvär på hvarje kommun, samt tillräckligt antal exercisgevär, hvartill de många hopsamlade, för armeen odugliga vapnen å de olika kronoförråderna skola lemna tillräcklig och gagnelig näring. Det finnes äfven ett annat medel att kunna gifva fart åt beväpningsrörelsen, åtminstone åt den del deraf, som utgöres af målskjutningen och hvilken väl är ett bland de vigtigaste vilkoren för ett kraftigt och imponerande nationalförsvar. Vi mena här anordnandet af offentliga målskjutningsfester och dermed törenade prisutdelningar. Dessa äro icke sådana småsaker som antagligen mången tror. Dylika offentliga målskjutningsfester äro, på samma gång de väcka täflingslusten, en kontroll å den stora allmänhetens sida öfver de frivilligas duglighet i vapnens bruk. Den, som är liknöjd och oduglig, blir en -hårpunge, den skicklige och flitige blir allmänhetens gunstling. Med den förutsättningen, att prisskjutningar sålunda äro af en betydelse för nationalbeväpningen, som ej kan förbises, måste man derföre skynda att tillse, det dylika prisskjutningar anordnas i organiskt sammanbang med beväpningens organisation och det så skyndsamt som möjligt för avt deras exempel må snarast verka. De skjutöfningar, som förrättas af de frivilliga inom kommunerna, måste anses för hvad de äro: blotta öfningar, men böra derföre ej mindre uppmärksammas. Ett par gånger på sommaren kunna dock några nära hvarandra belägna kommuner slå sig tillsammans och anställa mindre täflingsskjutningar. Men synnerlig vigt fästa vi deremot vid att landstingen en gång om året anordna en sestlig målskjutning för de frivilliga inom sitt fögderi, i likhet med de kantonmälskjutningar, som ega rum i Schweiz. Det festliga bör härvid ega en så folklig anstrykning som möjligt, just för att kunna väcka ärven allmo