Göteborgsposten – 12 mars 1863, sida 1

omfattande tanken, omstämt för sig klasser efter klasser, med ett ord, huru den från en blott ide öfvergått till ett sine qva non i folkmedvetandet och blifvit ett oförstörbart element i den allmänna föreställningen. Att härtill mycket bidragit det understöd saken alltifrån början erhållit af regeringen, är obestridligt, men mest skall härvid dock medverka det bistånd som nationens representation väntas skola med snaraste lemna. Vi sade med snaraste, ty våren tillstundar, med den lust och tid för vapenöfningars företagande i det fria — och våren är just den lämpligaste årstiden till sinnenas vinnande för större mål; nationalrepresentationens anslag skola derföre vara desto gagneligare, ju snarare de för denna sak lemnas. Statens kraftigare understöd åt densamma behöfves nemligen mest, om ej uteslutande, å landet, der folkbeväpningens vänner nu hafva ett fält att arbeta på. Det sfär ej förbises, att beväpningen å landet icke tagit den utbredning som önskligt vore; för att emellertid det frivilliga försvaret må snart erhålla den stadga och allmännare omfattning, som skola bli den bästa grunden för ordnandet af en mäktig och imponerande landstorm, är det nödvändigt att tillse, det allmogens söner skynda att sluta sig till saken. Och huru få en sådan önskan förverkligad, då det är helt naturligt, att allmogen behöfver i början ständig väckelse, ifriga uppmaningar och slående exempel för ögonen? Det har föreslagits att folkbeväpningens vänner i städerna skulle arbeta närmast i sin landtkrets och länsresidenset bli centralpunkten för de utåt gående sträfvandena till ideens spridande inom länet. Vi medgifva gerna, att denna plan kan vara vacker nog och möjligen äfven gagnelig, såframt man kan vara säker om, att hvarje mindre stad i första hand har några för saken så varmt intresserade personer, att de vilja uppoffra tid och möda, samt äfven penningar, för att lifva intresset i de närmaste socknarne, liksom att vidare hvarje residensstad bland beväpningens vänner inom sig räknar så ansedda, skickliga och likaledes uppoffrande män, att deras verksamhet kan bli af gagn för länsbeväpningens höjande och organiserande. Men är väl denna plan praktisk, kan den väcka anklang hos den stora allmänheten? Vi tro det icke. Ty med den kännedom vi ega om allmogens föreställningssätt anse vi, att den skall med ett visst misstroende betrakta dessa köpstadherrar, hvilka vilja agitera hos den, för att förmå den öfva sig i vapnens bruk. Det är väl möjligt, att under de senare åren mycket försvunnit at allmogens misstro mot städernas innevånare; men det vore dåraktigt att antaga, det gamla traditioner skulle kunna så lätt och snart utplånas ur ett folks föreställning, hvilket så envist fasthåller, ofta äfven emot bättre vetande, vid hvad far och farfar tänkt, som just den svenska bonden. Vi böra således vid sträfvandet för beväpningens vidare utbredande ej lemna ur sigte en omständighet, som är af sådan vigt som denna. Den väckelse för ideen och det understödjande af densamma, som kunna behöfvas hos allmogen, måste, enligt vårt förmenande, utgå från denna allmoge sjelf eller från dem, som med den stå i daglig beröring. Kunde det ej i så fall vara lämpligt, att landstingen hvartdera i sitt län egnade saken en del, om än ringa, af sin uppmärksamhet, och återigen kontrollerade de olika kommunerna? Det hela skulle derigenom mista allt sken af förmynderskap, hvilket städse är för vår allmoge misshagligt, och i stället blifva en af dess allmänna angelägenheter, åt hvilken måste egnas lika omvårdnad, som åt öfriga kommunala och länsangelägenheter. Vi föreställa oss