Göteborgsposten – 9 mars 1863, sida 2

varit af så olyecksbringande följder för Polen. Det säges nemligen, att engelska kabirettet ej velat ännu bestämma sig för något kollektivt uppträdande i förening med öfriga makter i Europa, innan kronprinsen af Preussen, som skall bevista prinsens af Wales förmälning afgitvit vissa förklaringar. Det är att hoppas, det engelska regeringen skall veta att uppmärksammare lyssna till hvad Europas lugna och den allmänna moralen bjuder. Det står i engelska nationens makt, att i förevarande fall utötva stark tryckning på regeringen, och hvarje frihetsvän väntar derföre förhoppningsfullt att britiska folkets ädla känslor skola öfverljuda egoismens och egennyttans tvekan. Men märkligt är likväl härvid Times uppträdande. Det stora bladet uttalar nemligen högt sin fruktan för att dess landsmän skola genom sina sympatier för Polen låta hänföra sig till rett obetänksamt steg, hvarföre bladet vill hålla England qvar inom neutralitetens gränser, Polen.-säger tidningen, har aldrig varit lyckligt i de tillfällen, som erbjudit sig för detsamma. Under resningen 1831 befunno sig England och Frankrike, de enda makter på hvilkas välvilja det kunde bygga, i förslovåndorna af en inre revolution, medan det starka och eniga Ryssland just vid den tiden, då kejsar Nicolai regeringssystem stod i sin fullaste blomma, kunde koncentrera sin militärmakt till landets underkastande, Sedan dess låg Polen under 32 år i en dödlik dvala och det mest lockande tillfälle tedde sig för det förgäfves. För sju år sedan var Ryssland fullkomligt utblottadt på folk, penningar och transportmedel genom sin kamp med vestmakterna. Hade Polen då rest sig och, såsom det mycket väl kunde, gjort en stark diversion till derus förmån, hade de ej kunnat afsluta en fred utan stipulationer om betryggandet af dess rätt. Men man lät detta tillfälle gå obegagnadt so bi, och nu efter sju års lugn reser Polen sig åter, för att mäta sin styrka med Rysslands. Saken finner sin förklaring deri, att sammanstötningen var oundviklig, icke derföre att Polen önskade den, utan derföre att Ryssland beslutat, att det skulle gå derhän. Nationen har rest sig, icke derföre att den kände sig rustad att föra ett väldigt krig mot 100,000 man väl beväpnade och disciplinerade trupper, utan derföre att hon blifvit störtad i detta största djup af elände, der man börjar jemföra sin tillvaro med döden och kommer till den slutsatsen, att en kort smärta är att föredraga framför långa qval. Polen har ej tagit sin förhoppning utan sin förtviflan till råds, och hemtar ur sin olycka en moralisk och materiel kraft, som öfverstiger hvarje beräkning. Det är möjligt, att Polen är bestämdt till att endast med en ny sida öka den dystra historia, som innesluter trenne delningar och tvenne förfärliga uppror. Möjligt äfven, att den inre ruttenhet, hvaraf alla ryska institutioner enligt förmälan äro anfrätta, framträder i form af missbelätenhet inom armåen och svaghet hos regeringen, och att det gissel, som är höjdt öfver detta olyckliga land brister sönder i dess förtryckares hand. Men hurudant slutet än må bli, kan Polens framtida tillstånd knappast bli sämre, än dess nuvarande; om Polen har föga att hoppas, så har det å andra sidan också intet att frukta och kan med lugnt samvete samt oböjdt mod invänta det värsta, som menskligt tyranni kan förorsaka det. Underhuset har aldrig gifvit ett sannare uttryck åt Englands känslor, än i det ovilkorliga utbrott af harm, hvarmed-det brännmärkte den nya oerhörda förbrytelsen, ett statsstreck under konskriptionens mask, ett brott, hvilket, såsom vi ha alltför mycken orsak ett befara, skulle befria ryska regeringen från en längre plågsam ovisshet derigenom, att det dref den af henne som offer utvalde till ett öfveriladt och sjelfmördande uppror. Det är äfvenledes intet tvifvel underkastadt, att huset gjorde klokt deri, att det ej ville drifva saken till det yttersta och öfverlemnade åt regeringen, att i en angelägenbet af så ofantlig vigt och U ett så svårt läge handla efter eget omdöme. Fredagsdebatten och resolutionens (Hennessys) tillbakatagande äro just hvad man kunde vänta. De tillåta intet tvifvel om Englands känslor, men lemna blott svaga antydningar om den hållning som England enligt husets åsigt borde intaga. Den polska frågan, så starkt den än tilltalar våra sympatier, vårt medlidande och vår harm, bör i sjelfva verket ej bedömas efter känslor eller lidelser. Vi ha ej rätt att sitta till doms öfver Rysslands handlingar, utan vi böra öfverväga hvad som är ädligt för oss att göra. Under Rysslands nuvarande ställning äro resningens utsigter ej alldeles hopplösa. Skola vi gemensamt med Frankrike taga något steg, för att förbättra dessa utsigter? Äro vi i stånd, att med vapenkraft eller genom garantier understödja den makt, som det trotsar? Vilja vi skänka vårt bifall åt fientligheter mellan Frankrike och Preussen, hvilka kunna blifva inledningen till en verksam hjelp? Åro vi beredda, att förstöra Tysklands eller Europas jemnvigt? Vi hunna ej isolera denna polska fråga. Trenne stormakters intressen äro sammanvuxna med förbrytelser, hvilka föröfvats sedan ett århundrade, och med den gemensamma religionen, med Frankrike och Rom sammanhänger den gamla striden mellan den katolska och den grekiska kyrkan. Vi sjelfva kunna ej inskrida, för att mota andras intervention; men det är att framkalla tomma förhoppningar, då vi tala om en intervention, hvilken vi ej kunna utföra, och vårt bistånd måste ovilkorligen inskränka sig till välmenta, men fruktlösa protester. Polen är ej det enda land i Europa, som förlorat sin frihet, icke heller Ryssland den enda stat, som brutit mot wienerfördraget. Vi må vakta oss för att icke, då vi motstå den ena despotismen, arbeta en annan för mycket i händer. Emot dessa Times yttranden förtjena följande ord i den halfofficiela parisertidningen, att för jemförelsens skull uppställas: Den ridderliga nation, som befriat italienska fol