Göteborgsposten – 9 mars 1863, sida 2

Han sköt undan sin tallrik, höjde på ögonbrynen och stirrade på brödsmulorna på den glänsande damastduken, i det han begrundade följande fråga: — Hvad skulle min son på galejan? sade han, Men nu är jag der redan och kan icke komma ut; det är derföre bäst att underkasta mig den brunögda fiickans välde och göra troget och tåligt hvad hon befaller mig. Hvad kjortelregementet är en förunderlig gåta! Mannen kunde ligga i solskenet och äta lotus och inbilla sig att det var alltjemnt eftermiddag, om hans hustru ville tillåta honom det. Men det vill hon icke, tack vara hennes impulsiva hjerta och lifliga sinne. Hon är klokare än som så. Ilvem har nägonsin hört en qvinna taga lifvet som det bör tagas? I ställt för att uthärda lifvet som ett oundvikligt ondt, hvars störata förtjenst är dess korthet, går hon igenom det som befunne hon sig på en fest eller i en procession. IIon klär sig för det, småler och gestikulerar för det. Ilon knuffar undan sina grannar och kämpar för en god plats under det bedrötliga tåget; hon armbågas, vrider sig, trampar och kråmar sig endast för att råga måttet på eländet. Ilon släpar sin man till ullsäcken och kör honom in i parlamentet. Hon drifver honom in i regeringens kära tröga maskineri och puffar och skuffar honom mellan hjul och skrufvar och trissor, tills någon för att få ro gör honom till det hon velat att ban skulle bli. (Forts.)