Göteborgsposten – 9 mars 1863, sida 1

London barfotad genom enöen utan att stanna på vägen, om g kunde återkalla honom till lifvet. IIvad skulle jag icke vilja göra för att återkalla honom dit? IIvad skulle jag icke vilja göra. Orden frambröto i den hopplösa sorgens jämmerton, och sammanknappande händerna framför ansigtet gret hon för första gången den dagen. Hennes snyftningar voro så häftiga att de skakade den smärta gestalten, och hon nödgades stödja sig mot ett träd. Robert såg på henne med ömt medlidande måladt i sina anletsdrag. Hon var så lika den vän, han älskat och förlorat, att han ej kunde betrakta henne som en obekant, att han icke kunde erinra sig att de denna morgon råkats för första gången. — Var för all del lugn, sade han, och hoppas äfven om intet hopp finnes. Vi kunna bygge ha misstagit 088; er bror lefver kanske ännu. — O, om det vore så, mumlade bon lidelsefullt, om det vore så. — Låt oss försöka hoppas att det är så. — Nej, svarade hon och såg på honom genom tårar, låt oss icke hoppas på något annat än hämnd. Farvaäl, mr Audley. Vänta! er adress. Han gaf henne ett kort, som hon stoppade i sin klädningsficka. — Jag skall sända er Georgs bref, sade hon, måhända kunna de vara er till nytta. Farväl! Då hon lemnade honom, var han halft förvirrad af den lidelsefulla kraften i hennes väsende och hennes ansigtes äd