Göteborgsposten – 7 mars 1863, sida 1

besynnerliga företeelse, innan ban kunde uttala sin förväning. — År det med mig den flygande qvinnan vill tala? utropade han slutligen. Det är kanske bäst att ni håller, tillade han till kusken. Vi lefva i egenheternas tidehvarf, i en abnorm acra af verldshistorian. Kanske hon vill råka mig. Troligen har jag glömt min näsduk, och mr Talboys har skickat den menniskan efter mig med den. Det är bäst att jag stiger ut och går emot henne. Det är mycket artigt att skicka mig min näsduk. Mr Robert Audley steg ur vagnen och gick långsamt mot den ilande qvinliga gestalten, som hastigt närmade sig honom. Han var något närsynt, och först när hon kom intill honom, såg han hvem det var. — Gode Gud! utropade han, det är miss Talboys. Det var miss Talboys som kom blossande och andtruten med en yllen shawl öfver hufvudet. Robert Audley såg nu för första gången hennes ansigte tydligt och fann att bon var mycket vacker. Hon hade bruna ögon liksom Georg, blek hy — hon var blossande, när hon nalkades honom, men färgen försvann, när hon hemtade andan — regelbundna drag och en rörlighet i uttrycket, som återgaf hvarje känsloskiftntng. Han såg allt detta på några minuter och undrade desto mera öfver den stoicism hon visat under hans samtal med mr Talboys. Inga tårar glänste i hennes ögon, men de strålade af en feberaktig glans; de voro förfärligt klara och torra — och han kunde se att hennes läppar darrade, när hon talade till honom.