Göteborgsposten – 6 mars 1863, sida 3

kammarens sida. — BhHJhJhIJIJIaImji. — Från Utlandet. För ögonblicket har en stiltje inträffat i utlandet med hänsyn till polska frågan. Denna stiltje framgår helt naturligt ur preussiska regeringens reträtt, hvarigenom frågans intresse för dagen minskats, isynnerhet som man anser för gifvet, att de polska frihetshjeltarne ovilkorligen skola duka under för öfvermakten. För frihetens skull och i alla förtryckta nationaliteters intresse, är det att önska, det denna plötsliga stiltje ej må sortsara alltför länge, så att andra brännande frågor hinna undanskymma den polska, hvilken i alla hänseenden eger obestridliga anspråk på att stå främst på dagordningen, tills den blifvit lyckligt löst, i öfverensstämmelse med folkrätt och moral. Skulle den deremot äfven denna gång bortfuskas, och skulle man smekanda buga sig för den väldige mannen vid Nevan — då tveka vi ej om att tillskrifva kejsar Napoleon orsaken. Denne furste är ej längre en initiativets man, hvars politik börjar alltför mycket erhålla karakteren af en olycklig slapphet, hvilken älskar attj framför allt få njuta sin ro och föredrager imperialitetens imposanta emblemer i maskradlika grandes ceremonies, bestrålade af tronens glans, framför de allvarliga rådslag och handlingar, som mera höfvas vår brytningstid, under hvilken hela samfundet strätvar att gifva verklighetens uttryck åt civilisationens och folkutvecklingens nya ideer. Allt beror nu på om de polska friskarorna kunna genom nya handlingar, ; glänsande af hjeltemod och tapperhet, åter tillrycka sig makternas uppmärksamhet och tvinga dessa, att göra allvar af sina uttalade sympatier. Frankrikes folk känna vi af erfarenhet; det är nu engång imperialistiskt, och visar regeringen der olust att befatta sig med polska frågan, skola fransmännen följa efter. England är för mycket upptaget af Amerika och Grekland, för att icke önska ett snart slut på den polska förlägenheten. Det kunde derföre vara en möjlighet, att man ännu en gång låter sig nöja med löften af kejsar Alexander om eftergifter i Polen, kanske bifogande en diplomatisk önskan, i vänligaste maner, det eftergifterna måtte stå i ötverensstämmelse med 1815 års fördrag. Den inträdda stiltjen tyckes oss båda någonting dylikt — men ännu är sjelfva upproret icke nedtryckt, och en vigtig sammandrabbning mellan ryssarne och polackarne står att vänta hvarje dag, för att sannolikt åter uppröra stiltjen. Af vigt äro underrättelserna från Lithauen, hvilka öfverensstämma uti, att upproret der antagit så betydande dimensioner, att de gardesregementen, hvilka redan voro på väg till konungariket måste göra halt. Rörelsen skall hafva utsträckt sig ända till guvernementet Witebsk. Striden vid Malogosz utföll ej till ryssarnes fördel, fastän de ryska uppgifterna beskrifvit den så. Langiewicz blef segrare. Staden stacks i brand. D. 24 kl. 11 s. m. öfverföll en insurgentkår i trakten af Xiaz Wielki, på vägen trån Miechow till Kielce, en rysk konvoy om 500 man, som skulle föra till Kielce de proskiberade, som Kurowski, ehuru fåfängt, velat befria i Miechow. Bland de proskriberade befunno sig många judar, hvilka man genast lössläppte, emedan de voro mindre dugliga till krigstjenst. Äfven tvenne kanoner fråntogos ryssarne. I Podlachien har en stark insurgentkår åter organiserat sig vid Stock. Om händelserna vid Kolo heter det: Kl. 4 på morgonen d. 17:de anlände en 500 man stark, väl beväpnad frikår till Kolo, hvilken plats då ej hade någon rysk besättning. In