Göteborgsposten – 6 mars 1863, sida 1

de fordom så fruktansvärda rektorsförhören och kriminalprocesserna inför konsistorii tribunal numera nästan blott tillhöra traditionen. Nu grätver man sig af alla krafter ner i de klassiska eller historiska författarnes outtömliga förråder, inbillande sig till och med stun dom att ha gräft upp fynd, som undgått millioner lärda mullvadars uppmärksamhet, eller undersöker man menniskokroppens beundransvärda structur eller verldssystemernas icke mindre beundransvärda ordning, eller vågar man sig med friskt mod in i den moderna filosofiens labyrinter, eller studerar man naturens eller samhällets lagar så grundligt att man icke behötver rädas Berlin eller Schre velius, eller — — — men jag nödgas för spaltbesparingens skull afbryta min förteckning på lundastudenternas lärda idrotter och börja skildringen af den i lördags firade nordiska festen. Hvilket begrepp gör ni er om en sådan fest, högtärade hr redaktör, eller j Göteborgs-Postens aktade läsare, som antingen aldrig genomgått någon akademiska examens skärseld eller ock genomgått den mnan den nya ideriktning, som jag skulle vilja kalla den fornnordiska renaissancen och som först gjorde sig gällande inom poesiens gebiet, bragt de skandinaviska studentkårerna på tankan att fira en fest i förfädrens anda, en fest egnad å minnet och löftet? Om denna töreställning är blott ett kaotiskt virrvarr, hvari ätande och drickande studenter och stekta grisar, insvepta i skyar af tobaksrök, framträda tör andens ögon, så skall måhända nedanstående icke sakna intresse för er. Festen, som redan firats vid de öfriga skandinaviska universiteterna, har vanligen blifvit hållen här tidigare. Då jag ej tillhör arrangörernas myndiga utan observatörernas anspråkslösa klass, kan jag ej uppgifva skälen till detta uppskof. Kanske har man, då högtiden väl skall föreställa en midvintersfest, för att ej beröfva den dess karakter velat afvakta vintrens ankomst, hvilken surprenerat hela Norden genom att ej komma i laga tid, men omsider, då alla tecken antydt att Vindsvales son ej ämnade infinna sig på denna sidan löfsprickningen, funnit för godt att anställa festen den 21 februari, oaktadt dess ljumma temperatur och anomala vårslask. Den lika smakfullt som betydelsefullt dekorerade Föreningssalen kunde ej annat än göra ett angenämt intryck på de, efter sjuslaget anländande ynglingarne — särdeles på dem, som ej blaserats genom bevistandet af de föregående årens nordiska fester. Ötver bufvudingången prunkade riksvapnet med ett danskt standar å ena sidan och ett norskt på den andra — gåfvor från Köpenhamn och Kristiania. Öfver tribunen befann sig universitetets vapen, omgifvet af nationernas fanor; på ömse sidor derom sutto Helsingfors och Köpenhamns namnsköldar. Midtemot universitetets vapen satt Lunds och på ömse sidor derom Upsalas och Kristianias namsköldar. Ett större och tvenne mindre bord svigtade — detta är ju den brukliga om ej fullt sanningsenliga termen — under kalla anrättningar, som genom sina mångfaldiga slag och sin i allmänhet smakliga beskaffenhet vittnade om den rikedom af lyckliga idser, hvilken i våra dagar gjort sig gällande inom en jemförelsevis försummad branche af den kulinära vetenskapen. I fonden af salen — estradiskt upphöjd, emedan den begagnas som teater at hr Elffors sällskap — stod omgitven af unga granar en bautasten al korrekt oregelbunden form. På densamma lästes följande namn: Letterstedt, Agardh, Blott, Ek, Ibsen, Vaupell, Petersen, Edenhjelm, ? Nathhorst, Nonnen, Boisen,