Göteborgsposten – 5 mars 1863, sida 1

En man i svarta a byxor och randig linnejacka, som helt säkert kommit direkte från tvätterskan öppnade dörren. Mr Talboys var hemma. Vill herrn sända in sitt kort, frågade han. Robert väntade i salen, medan kortet bars till herrn i huset. Salen var stor, hög och golfvet stenlagdt. Ekpanelningen var lika blank som allt annat utanför och inuti huset. Somliga äro svaga nog att sitta värde på målningar och statyer. Mr Harcourt Talboys var mycket för praktisk att tillåta sig en sådan vurm; en barometer och en paraplyställning voro de enda prydnaderna i salen, Robert Audley såg på dem, under det att hans kort lemnades till Georgs fader. Betjenten i linnejackan kom straxt tillbaka. Han var en mager och blek mar af omkring fyrtio år och såg ut att ha öfverlefvat alla menskliga känslor. — Om ni vill gå den här vägen, sir, sade han, så skall mr Talboys taga emot er fastän han nu frukosterar. Han bad mig säga att han trodde att alla menniskor i Dorsetshire visste hvilken timma han frukosterade. Detta skulle vara en förnäm tillrättavisning till mr Robert Audley. Det gjorde dock föga intryck på den unge advokaten. IIan höjde blott ögonbrynen, liksom om han misssiktade både sig sjelf och alla andra. — Jag är icke hemma i Dorsetshire, sade han och det kunde mr Talboys ha vetat, om han betjenat sig af sin slutledningsförmåga. Gå på, min vän.