Göteborgsposten – 5 mars 1863, sida 1

Genom denna port kom man in i en gles plantering af raka tallar, som vexte i rader och skakade sina starka grenar trotsigt mot den isiga vinden. En rak, grusad körväg pick mellan dessa raka trän öfver en jemnhuggen äng till ett qvadratformigt stenhus, hvars alla fönster glänste och glittrade i Januarisolens sken, som om de strax förut skurats af en outtröttlig huspiga. Jag vet icke om Junius Brutus var en plåga för sitt husfolk, men mr Talboys ägde jemte andra romerska dygder en utomordentlig afsky för oordning och han var allt sitt jenstefolks fasa. Fönstren glittrade och stentrappan sken i solljuset; de prydliga trädgärdsgängarna voro så nygrusade, att de förlänade ett sandigt eller pepparlikt utseende åt hela stället, på ett obehagligt sätt erinrande om rödt hår. Gräsplanens hufvudsakliga prydnad bestod i mörka vinterlika buskar passande till begrafoingsornamenter, som vexte i sängar, hvilka iknade problemer i algebra. Stentrappan, som förde till den fyrkantiga glasdörren till salen var prydd med mörkgröna kar innehållande grof vintergröna. — Om mannen liknar sitt hus, tänkte Robert, så undrar jag icke på att den stackars Georg och han skildes åt. Vid slutet af den glesa all(en var ett skarpt hörn — det skulle på en annan mans område blifvit en krökning — och vagnen, som tog af der körde under husets lägre fönster. Kusken steg af vid trappan, gick upp för den och grep i metall-handtaget på en klocksträng; det häftiga ljud som framkallades, lät som om klockan harmats öfver att den plebejska handen vågat sätta den i rörelse.