Göteborgsposten – 4 mars 1863, sida 1

nat böja frän en obarmhartig föresats. Ian yfdes öfver en karakters negativa kraft, som aldrig erfarit ömhetens svaghet eller den styrka, som kan alstras just genom denna svaghet. Om han hade sörjt öfver sin sons giftermäl och den brytning, som han sjelf åstadkommit mellan sig och Georg, så hade hans högmod varit starkare än hans sorg och iståndsatt honom att dölja den, Ja buru otroligt det tyckes vid första ögonkastet att denne man kunde vara högmodig, tror jag att högmodet var den medelpunkt, hvarifrån alla de obehagliga linierna i mr Harcourt Talboys karakter utgingo. Jag tror att Junius Brutus var högmodig och njöt af det bestörta Roms bilfall, när han befallde atthans söner skulle föras till afrättsplatsen. IIarcourt Talboys skulle ha sändt den stackars Georg bort bland liktorernas upp och ned vända risknippor och njutit af sina egna qval. Endast Gud vet huru bittert denne hårde man känt skilsmässan från sin ende son eller huru mycket hans qval stegrats genom det orubbliga sjelfbedrägeri, som dolde dem. — Min son gjorde mig en oförlätlig oförrätt genom att gifta sig med en utfattig drinkares dotter, brukade mr Talboys svara den, som understod sig att tala med honom om Georg, och från den standen har jag icke haft någon son. Jag önskar honom intet ondt. Ilan är endast död för mig. Jag sörjer honom, som jag sörjer bans mor, som dog för nitton år sedan. Om ni talar siaed mig om honom som ni talar om en död, så är jag villig att höra er. Om ni talar om honom om som en lefvande, vill jag icke lyssna till edra ord.