Göteborgsposten – 2 mars 1863, sida 1

ren skall låna er pengar att bUrlala appbordemannen, medan uret göres rent — jag bryr mig inte derom, morfar. Lat oss gå till juveleraren — den der juveleraren i High-strect med gullkronorna målade på görren för att låta veta att han kommer från Lombar — Lombarshire. Kom bara, morfar. Gossen tog sin juvelinfattade klenod ur barmen, stolt öfver att ha en talisman, som så ofta begagnats. — Här äro björnar i Southampton, sade han med en något triumferande nick åt R bert Audlley. Min morfar säger när han tar mitt ur, att det håller börjarna från dörren. Äro der många björnar der ni bor? Den unge advokaten svarade icke på barnets fråga utan hejdade honom, när han höll på att släpa sin morfar till dörren. — Din morfar behöfver icke uret i dag, lille Georg, sade han allvarligt. — Hvarföre är han då ledsen? frågade Georg naivt, när han behöfver uret är han alltid ledsen och slår händerna mot sin stackars panna — gossen visade hur det gick till med sina små händer — och så säger han att hon — jag tror han menar det vackra fruntimmret — är mycket elak mot honom, och att han icke kan freda huset för björnar; och då säger jag: morfar tag uret, Och då omfamnar han mig och säger: o, min välsignade engel! huru skulle jag kunna plundra min välsignade eng.l! och så gräter han, men icke så som i dag — icke högt, förstär ni väl; bara så att tårarne rinna ned på hans stackars kinder, icke så att ni kunde höra honom i korridoren.