Göteborgsposten – 2 mars 1863, sida 1

söka att bibehålla sin närvarande ställning, i trots af hvad ni kan säga dem — så må de akta sig för mig, ty jag svär att jag icke vill skona dem, när tiden kommer. Gubben såg upp för första gången och torkade sitt skrynkliga ansigte med en trasig silkenäsduk. — Jag försäkrar er att jag icke förstår er, sade han. Jag försäkrar er att jag icke förstår er, och jag tror icke att Georg Talboys är död. — Jag skulle vilja gifva tio år af mitt lif, om jag finge se honom lefvande, svarade Robert sorgset. Det gör mig ondt om er, mr Maldon — det gör mig ondt om oss alla. — Jag tror icke att min svärson är död, sade löjtnanten; jag tror icke att den stackars gossen är död. Han försökte på sitt ömkliga sätt att visa Robert Andley att hans häftiga utbrett af ångest vållats af hans sorg öfIver förlusten af Georg Talboys, men förevänningen var alliför genomskinlig. Mrs Plowson kom åter in med den lille Grorg. hvars ansigte sken af den blanka polityr som kan förlänas genom gul tvål och gnidning åt menniskoansigtet. — Bevara mig väl! utropade mrs Plowson, hvad står på med den stackars gamle herrn. Vi kunde i korridoren höra huru fasligt han snyftade. Lille Georg gick bort till sin morfar och smekte hans våta och skrynkliga ansigte med sin lilla hand. — Gråt icke, morfar, sade han, gråt icke. Ni skall få taga mitt ur och låta rengöra det, och den snälle juvelera