Göteborgsposten – 27 februari 1863, sida 2

— — — — ——————7— Den smutsiga lerpipan föll ur den darrande handen och krossades mot jorngallret, men gubben gick ej efter en annan, Han skalf i hvarje lem och såg med den ömkligaste min i verlden på Robert Audley. — Lögnen dikterades för er, och ni läste upp er lexa. Men ni såg icke mer Georg Talboys den sjunde september än jag ser honom nu här i detta rum. Ni trodde att ni bränt upp telegrafdepeschen, men ni hade blott bränt ett stycke deraf — resten har jag. Nu var löjtnant Maldon fullkomligt nykter. — Hvad har jag gjort? mumlade han förtviflad. O min Gud, bvad har gjort? — Kl. två den sjunde sistlidne september, fortfor den obarmhertige anklagande rösten, såg man Georg Talaoys frisk och sund vid ett hus i Essex. Robert teg för att so hvad intryck dessa ord gjorde. De åstadkommo ingen förändring hos den gamle mannen. Han satt ännu och darrade från hufvud till fot och stirrade med den stela och slöa blick, som utmärker den olycklige, som småningom öfverväldigas af förskräckelse. (Forts.)