Göteborgsposten – 27 februari 1863, sida 1

för er, när ni kom förra gången, för jag var blyg. Jag är icke mera blyg nu — jag är nära sex år gammal. Robert smekte gossens hufvud uppmuntrande, men han såg icke på lille Georg utan betraktade den ljushåriga enkan som gått till fönstret och såg ut öfver den öppna platsen framför huset. — Jag är rädd att ni är orolig för någon, sade Robert. Hon rodnade starkt, när advokaten gjorde denna anmärkning och svarade honom förläget: — Jag såg efter mr Maldon, han blir så missbeläten, om han ej får råka er. — Vet ni då hvem jag är? — Nej, sir, men — Gossen afbröt henne genom att taga fram ett litet juvelinfattadt ur och visa det för Robert. — Detta är det uret, som det vackra fruntimret gaf mig, sade han. Nu bar jag fått det, men jag bar inte haft det länge, för juveleraren, som gör det rent, är en lat karl, säger morfar, och han behåller det alltid så länge; och morfar säger att det snart skall bort och göras rent igen för skatternas skull. Han lemnar det alltid bort att rengöras, när skatterna skola betalas — men han säger, att om jag förlorade det, finge jag ett annat af det vackra fruntimret. Känner ni det vackra fruntimret? — Nej, men tala med mig om henne. Mrs Plowson kom åter och tog fatt i barnet. Hon var denna gång beväpnad med en stor näsduk, och hon visade mycket bekymmer öfver det tillstånd, hvari Georgs näsa bo