Göteborgsposten – 27 februari 1863, sida 1

ligheten icke är ett tillfälligt mode, som gerna skulle kunna utbytas mot grofhet, om man så ville, men deremot är uttrycket af sann inre bildning, hvilken återigen är moralitetens frukt. 1 detta afseende förtjenar kritikerns yttranden om det sanna galanteriets väsen, såsom stående i förbindelse med mannens aktning för qvinnan såsom sådan, att här anföras. NMan visar sig artig mot en gift qvinna i samma mån som hennes man åtnjuter anseende i staten; en flicka aktas i mån af den aktning man visar hennes far. Äfven andra afseenden på familjen, såsom bröders, onklars och andra anhörigas betydelse i det borgerliga lifvet, måste lemna motiver, så att man med skäl kan säga, att qvinnorna här i landet alldeles icke åtnjuta någon aktning, utan att det s. k. galanteri, som man visar dem, endast ar ett galanteri mot de män, af hvilka de äro beroende, en aktning, som männen visa mot sitt eget kön, och hvartill fruntimren endast utgör? ett likgiltigt, transmitterande medium. Dessa Heibergs ord förtjena ännu i dag afseende utaf tänkande personer; ty om vi än i någon mån gått framåt, sedan de fälldes, stå vi dock med minst ena benet qvar på den gamla oriktiga stråten. Vi hafva förut sökt visa, att qvinnans uppfostran till ett slags husgeråd, ett appendix Mill mannens lif, i viss imån bidragit till dtta underskattande af qvinnans värde såsom qvinna, såsom som en förnuftig, sjelfviljande och sjelfverksam samfundsmedlem, hvilket, tills för kort tid sedan, ännu kastade skugga öfver vårt lands framåtskridande i modern civilisation. Men då man nu en gång kommit på det klara med att qvinnan i och för sig eger själsförmögenheter, hvilka berättiga henne till att bli en medverkande medlem i äfven det yttre samfundet, så är det vår skyldighet att tillse, det inga fördomsfulla, af ålder murkna skrankor stå qvar, hvilka, i trots af vårt afrättvisa betingade erkännande, afstänga henne från att utbilda sig i de riktningar, hennes egna själsanlag för henne angifva. Besynnerligast, för att icke säga absurdast eller löjligast, är väl härvid det förhållandet, att lärosalarne i den kongl. akademien för de fria konsterna äro tillslutna för qvinliga elever, en omständighet, hvilken på ett slående sätt visar, att qvinnan ännu hos oss icke eger den aktning som henne tillkommer, att humaniteten ännu icke genomträngt urbaniteten, och detta fastän vårt lands konsthistoria har att uppvisa framstående konstnärer af det qvinliga könet. Desto bättre, har detta verkligen blifvit insett å riksdagen, der å riddarhuset hr K. Olivecrona, för ändring i detta förhållande, väckt följande motion, angående anvisande af medel för att bereda qvinnan kostnadsfri undervisning vid k. akademien för de fria konsterna, hvilken motion vi anse omöjligen kunna afslås : Mer än en gång har man försport en klagan deröfver, att lärosalarne i Kongl. Akademien för de fria konsterna äro tillslutna för