Göteborgsposten – 26 februari 1863, sida 2

stop dricka. Qvinnan reste sig upp när Robert kom in och neg mycket ödmjukt för den unge advokaten. Hon såg ut att vara omkring femtio är och var klädd i en torftig enkedrägt. Hennes hy var faddt ljus, och det släta håret under mössan hade den matta linfärg, som vanligen åtföljer röda kinder och hvita ögonhår. Hon hade kanske i sina yngre år varit en landtlig skönhet, men ehuru hennes drag voro ganska regelbundna till formen, sågo de simpla och hopknipta ut, liksom om de blifvit för små för ansigtet. Detta kunde i synnerhet sägas om munnen, i hvilken tandraderna ej fingo rum. Hon smålog när hon neg för mr Robert Audley, och hennes leende, som blottade dessa rader af fyrkantiga om glupskhet vittnande tänder, gjorde henne icke vackrare. — Mr Maldon är icke hemma, sir, sade hon med inställsam höflighet, men om det är fråga om vattenledningsafgiften, kan jag säga på hans vägnar att — Hon afbröts af den lille Georg Talboys, som klef ned från den höga stol, hvarpå han sutit, och sprang till Robert Audley. — Jag känner er, sade han, ni kom till Ventnor med den store herren, och en gång sedan kom ni och gaf mig penniogar, som jag gaf till morfar att gömma, och morfar beböll dem som han alltid brukar. Robert Audley slöt gossen i sina armar och bar honom till ett litet bord wid fönstret. — stå der, Georg, sade han. Jag vill se riktigt på dig. (Forts.)