Göteborgsposten – 26 februari 1863, sida 1

— — — — — ligen, att af Kongl. Maj:t, efter Svenska Akademiens hörande och på dess förslag, fördelas emellan sådane äldre eller yngre vitterhetsidkare, hvilka genom sin literära verksamhet antingen redan spridt glans öfver fäderneslandets litteratur, eller gifvit grundade anledningar till att de, genom att ostörda få egna sig åt litterära studier och arbeten, skola blifva en prydnad för Svenska vitterheten; börande härvid dock iakttagas, att icke mera än högst halfva summan, 3,000 R:dr R:mt, får användas såsom lifstidspensioner till äldre författare af redan erkänd och stadgad ryktbarhet, hvaremot den återstående hälften bör utgå dels såsom reseunderstöd till litteratörer i allmänhet, dels såsom stipendier, för vissa år, till yngre af uppmuntran förtjenta vitterhetsidkare. po nd Ett polskt läger. Bland de olika sammandrabbningar, som egt rum mellan ryssarne och polackarne, hafva isynnerhet tvenne blodiga strider, vid Wengrow och Monchock, utmärkts genom hjeltemodiga handlingar, hvilka väckt sjelfva ryssarnes beundran. Uti sina officiela bulletiner hasva ryssarne hedrat dessa tvenne drabbningar med namnet batalj, och polackarne kallades i rapporterna första gången icke för röfvare? eller rebeller utan för rfienden-. Läsaren känner detaljerna af striden vid Wengrow, der 280 unga män med entusiasm offrade sig åt döden, för att rädda den polska hufvudstyrkan. I afseende på Wonchock saknas ännu närmare tillförlitliga skildringar, men framför oss ligger en beskrifning ötver det polska lägret, sådant ett ögonvittne sett det några dagar före bataljen. Denna beskrifning har följande lydelse: Uti det forna palatinatet Sandomir, till höger om stora landsvägen från Kielce till Radom, ligger den lilla staden Wonchock å en klippa, rik på jernmalm. Dess masugnar haftva sedan lång tid tillbaka gjort den ryktbar. Staden domineras af de höga och dystra murarne till ett kloster, hvars spira sträfvar upp emot himlen; något längre bort ligger en stor offentlig undervisningsanstalt, som fordom blomstrade, men hvarken har lärare eller lärJungar, sedan landet kommit under ryssarnes ok. Nu i dag har denna arma lilla stad, som sedan så långt tillbaka varit öfvergifven och så att säga inslumrad i slafveriet, vaknat upp, liksom berörd af ett trollspö, och åter tått nytt lif. De dystra klostermurarne upprepa i glädtig ton genljudet från nationalsångerna. På gatorna ser man oupphörligt passera fram och tillbaka oförsagda frivilliga, somliga klädda i en tröja af fårskinn, andra i en utnött väst eller jagtdrägt; en annan åter har redan iklädt sig lancierumform. Der skramlar en ung man med sin sabel, och hans ansigte strålar af så stolt entusiasm, att man skulle tro honom skynda till en säker seger; längre bort spränger en ordonnans fram i galopp med en order; här begifver sig en patrull kossimiers (liemän) ut på rekognoscering. Man kan knappast tänka sig ett lifligare skådespel. Från skorstenarne å de olika smodjorna upphvirfla rökpelare i luften, och man hör trån alla håll hamrarnes dån, förda af smeder, hvilka äro sysselsatta med att förfärdiga pikar eller liar. Snickarena förfärdiga lavetter, tältvagnar, pistolseller gevärskolfvar; skomakarne tillverka i all möjlig hast skodon och skräddarne uniformer. Alla arbeta glädtigt, gnolande den långsamma melodien till Dombrowski-legionernas beryktade maaurka. hvilken hvarje dag blåses af den alldeles nybildade fältmusiken. Utanför staden på en stor slätt öfva de unga männen, fördelade i små afdelningar, sig