Göteborgsposten – 25 februari 1863, sida 1

—kDd ssxq ett... ————— gerna att menniskor roa sig. Godnatt, mr White! — God natt, mina damer! Han tog af hatten för frun och hennes grannar, som voro mycket förtjusta i hans vackra ansigte och lediga maner. och gick ut på gatan. — Och så, mumlade han, när han återvände hem, och så gick hon sin väg så förtjusande som man nånsin kan tänka sig. Hvem var det som gick sin väg, och hvad för en historia hade låssmeden berättat, när jag afbröt honom vid uttalandet af dessa ord. O, Georg Talboys, Georg Talboys, skall jag någonsin lära känna ditt öde bättre? Närmar jag mig dess hemlighet långsamt men säkert? Blir cirkeln trängre med hvarje dag så att den kastar sin skugga kring deras hem, som äro mig dyrbara. Huru skall allt detta sluta? Han drog en tung suck, när han gick öfver de stenlagda qvadraterna i Temple till sina ödsliga rum. Mrs Maloney hade lagat till åt honom den ungkarlsmiddag, som huru god och närande den är i sig sjelf, dock saknar nyhetens behag. Hon hade stekt åt honom ett mutton chop — ett stycke fårkött som låg mellan tvenne tallrikar på bordet vid brasan. Robert suckade när han satte sig till den så vanliga måltiden, oeh han erinrade sig sin fabrors kokerska med verklig saknad. . Hennes koteletter å la Maintenon gjorde fårkött till nägot mera än det är i sig sjelf — ett förfinadt kött. som icke tycktes ha kunnat växa på något jordiskt får, mumlade han sentimentalt, och mrs Maloneys köttstycken äro meran