Göteborgsposten – 24 februari 1863, sida 1

sen öfver knäna samt drog väl omkring henne den vida sam swetskappa, hvari den lilla smärta gestalten doldes. — Tackar så mycket; hvad ni är god mot mig. sade hon, när han gjorde detta. Ni tycker väl att jag är mycket narraktig som rest ut en sädan dag och det utan min rare älskade mans vetskap, men saken är den att jag sor till London för att betala en arysligt stor räkning hos en modehandlerska, som jag alls icke ville att min förträfflige wan skulle få se; ty hur god han är kunde han ansv mig alltför öfverdådig, och jag skulle icke kunna uthärda att sjunka i hans omdöme. — Gifve Gud att ni aldrig kommer att göra det, lady Audley, sade Robert allvarligt. Hon såg på honom allvarligt med ett leende, som hade något trotsigt i sin glans. l — Ja det gifve Gud, mumlade hon. Jag tror att det aldrig skall hända. Klockan ringde för andra gången, och tåget afgick medan hon sade detta. Det sista Robert Audley såg af henne var bennes strålande, trotsiga leende. — IIOA har uträttat sitt ärende i London, tänkte han, så mycket är säkert. IIar hon öfverlistat mig genom något qvinligt knep. Skall jag då aldrig lyckas att komma underfund med rätta förbållandet? skall jag alltid plågas af obestämda tvifv I och bedrösliga misstankar, som kunna utbildas I till fixa ideer. Uvarföre reste hon till London? Han gjorde sig ännu inom sig den frågan då han gick uppför trappan i Figtree Cort med en hund under hvardera armen och j rnvägsmattorna på axeln