Göteborgsposten – 24 februari 1863, sida 1

OQ —— den synbarligen ej förmådde utföra. Söderns underkufvande var tydligen hopplöst, Nordens underkastande var klarligen omöjligt; och så vidt någon menniska kunde inse, måste kriget fortgå, liksom medeltidens strider, från generation till generation. Det har legat ett töcken mellan Europa och de stridande, och det märkliga i de underrättelser, som under de första sjorton dagarne erhållits, är, att detta töcken slutligen börjar skingra sig. Södern — det är då ändtligen klart — skall icke emottaga någrå erbjudna vilkor för återförening; och i Norden, der har ett annat mål blitvit synligt, mot hvilket regeringen, mer eller mindre kraftigt understödd af folket, som knotar men alltjemnt går framåt, stadigt banar sig väg. Detta mål är det enda, som kan anses såsom ett på samma gång praktiskt, med amerikansk ära förenligt och politiskt icke sårande slut; och det är, tro vi, det enda som kan åter med hvarandra försona de tvenne oundgängligt nödvändiga riktningarne: att gifva upp den gamla unionen, men inskränka området för territorialt slafveri. Norden har från början kämpat för unionen framför allt, fullföljande detta mål med en ifver, som alltför ofta gjort det blindt för rättvisans och moralens klaraste bud. Det har ännu icke öfvergitvit denna tanke, men det har börjat fatta planens misslyckande som en möjlighet och derföre riktat sina oaflåtliga sträfvanden emot mål, hvilka kunna, äfven om unionen förstöres, mildra den deraf härflytande skadan. Enda utsigten till eröfring är slafvernas befrielse, hvilken måste söndra Söderns samfund; men misslyckas denna eller visar den sig för långsam, har Norden inom sig sjelf makt, att instänga Sydförbundet inom en ring af fria stater. Det är mot detta dubbla mål som alla sträfvanden riktas. Å ena sidan är hoppet om handling med Potomacarmen tydligen ännu icke ötvergifvet och general Burnside har ersatts med general Hooker, en officer, som väntas skola slåss. Å andra sidan vidtagas mått och steg för upprättandet af negerregementen, dock, tro vi, ej så mycket för att fylla de hvita männens plats — ty Norden tviflar på negerns tapperhet — utan för att till dess fulla vidd utföra befrielse-politiken. Ett negerregemente i Virginien skulle i slafvens tanka vara en bättre borgen, än en mängd officiela dokumenter, ty det skulle på samma gång vara för honom ett löfte om föda och visa honom medlen till ett civiliseradt sjelfförsvar. För det tredje skola negrerna såsom garnisonstrupper ersätta de hvita, hvilkas hela styrka nu behöfves för den yttersta nationala ansträngningen, nemligen att före juni gifva Södern en mängd hugg, hvilka antingen skola bryta dess militära makt, eller, om detta sviker, tillförsäkra Norden en gräns, hvilken skall gifva en mäktig framtid åt de fria i stället för åt de slafegande staterna. En liten broschyr, som nyligen utkommit i England, innehåller en karta, som visar för alla, de der ku na se, med hvilken lätthet denna andra plan jemförelsevis äfven nu kan utföras. Norden är i defensivt hänseende nästan omöjligt att intränga uti, och det är endast nödvändigt att rensa Mississippi och återtaga Texas, för att Södern med ens skall vara bragdt till ställningen af en makt af andra rangen. Utan Mississppi har Norden ingen makt öfver vestern, det blifvande hemmet tör millioner, utan Texas har det ej någon framtid af mäktig styrka och position. Inspärrad inom gränser, hvilka, fastän vidsträckta, äro mindre än halfva dess anspråk, måste Södern odla allt hvad som återstår af dess jord, hvilken är till hälften utsugen genom ett arbete hvilket sjelft utsuger en jord värre än oafbrutna hvita skördar. ——