Göteborgsposten – 23 februari 1863, sida 2

A Tfssss;zU — Fran Utlandet. Det uppgifves nu så allmänt och bestämdt, att en konvention verkligen ingåtts mellan Preussen och Ryssland om samverkan till undertryckande af resningen i Polen, att vi icke längre kunna betvifla, det preussiska regeringen verkligen gjort sig skyldig till denna nesliga handling, fastän ingenting ännu berättigar henne, att frukta något allvarligt uppror i Preussens polska provinser. Det är återigen den något mysteriösa frankfurtertidningen ÅbBurope, som bringar i dagen grunddragen till den afslutade märkliga konventionen. Nämnda tidning har otvifvelaktigt djupa försänkningar inom diplomatien och utgör sannolikt ett slags förpost, hvarmed den österrikiske utrikesministern grefve Rechberg opererar, för att söka åt sig vinna den allmänna opinionen i Europa, gentemot Österrikes båda antagonister, Preussen och Ryssland, till hvilka det intager en ställning af bitterhet, hvilken är betecknande och ej kan misstydas. Den nämnda rysk-preussiska konventionen lemnar ryssarne rättighet, att för polackarnes förföljande inrycka på Preussens område, tillsdess preussiska trupper möta insurgenterna. — Detta fördrag är ett otvetydigt brott mot neutraliteten, och ett brott mot neutraliteten är ett brott mot den af de europeiska vestmakterna antagna nom-interventionsprincipen. Såsom neutralitetsbrott är det preussiska nationens representanters rätt att motträda fördraget, och sådant har äfven skett, enligt hvad läsaren finner härnedan. Men i betraktande af regeringens vanliga negligeanta hållning till representanterna, är det tvifvelaktigt, huruvida dessas opposition skall kunna i saken något uträtta, såframt icke hela nationen börjar gifva luft åt sin rättvisa harm öfver att på det mest hånfulla sätt trampas under fötterna af en reaktionär och godtycklig regering. Men då emellertid detta står i vida fältet, torde den klausul i konventionen, som angår preussiska truppers eventuela inryckande i Polen, med skäl kunna anses som ett direkt brott mot noninterventionsprincipen, hvilken det är vestmakternas stora pligt, att söka gifva den häfd, som densamma kräfver, för att att kunna bli något annat än ett tomt ord, som utskrattas, vestmakterna till trots, af den förste inkräktningslystne despot. Vederbörande stryrande i såväl Frankrike som England vilja likväl så mycket som möjligt hålla sig från direkt inblandning. Men denna konvention, ett återupplifvande mellan tvenne ledamöter af den s. k. heliga alliansen, är dock af så omfattande vidd för framtida händelser, att vestmakterna ej gerna kunna lemna den så opåaktad, som de helst skulle vilja. Det kan också antagas för sannt hvad som berättas, nemligen att franska regeringen söker förmå den engelska till ett gemensamt uppträdande, men att grefve Russell ej kunnat formås att ännu taga något afgörande steg. Måhända skall den storm af harm och ovilja, som den rysk-preussiska konventionen ovilkorligen skall framkalla hos det engelska folket, komma Russell på bättre tankar, oaktadt hans politik ej mera kan antagas hafva samma liberala riktning som förr. I Frankrike skall den allmänna meningen tvinga regeringen att uppträda bestämdare. Man har der gammalt agg till preussarne, men gammal kärlek till polackarne och gammal kärlek rostar icke. Underrättelsen om den nesliga konventionen skall uppröra mången fransmans inre. Betecknande är äfven att några parisertidningar strafflöst djerfts uppträda för Polen. I Siecle heter det sålunda bl. a.: den polska frågan behöfver man icke, såsom i den romerska, att lösa knuten, utan man bör hugga af den; Napoleon III kan nu godtgöra, hvad dynastiens grundläggare brutit; aldrig har för Frankrike ögonblicket varit gynnsammare för återställande af den europeiska jemnvigten, än just nu. Vi skola helt säket snart få höra omtalas något diplomatiskt steg af Frankrike. Uti Berlin har premierministern v. Bismarck inom deputerade kammaren vägrat att c— — om en hård tryckning, om han varit så obarm