Göteborgsposten – 23 februari 1863, sida 2

stöflor och sjöskumspipor kan jag väl tänka, sade lady Audley leende. — Nej — bref från hans vänner, frän hans gamla skolkamrater, hans far och hans officerskamrater. — Såå? — Och äfven bref från hans hustru. — Har ni någonsin sett några af mrs Talboys bref? frågade hon hastigt. — Aldrig. Stackars liten, hennes bref komma förmodligen ej att kasta mycket ljus öfver min väns öde. Hon skref väl kråkfötter som fruntimmer bruka; endast få ha en så vacker och egendomlig stil som ni, lady Audley. — Ni bar då sett min stil? — Ja, jag känner den mycket väl. Mylady värmde ännu en gång sina händer, tog den stora muffen, som hon lagt på en stol och beredde sig att gä. — Ni har ej velat antaga min förklaring, mr Audley, sade hon, men jag hoppas att ni likväl är öfvertygad om mina känslor mot er. — Fullkomligt, lady Audley. — Farväl då, och tillåt mig ge er det rådet att icke dröja länge på detta usla dragiga ställe, ifall ni icke vill komma till Figtree Court angripen af rheumatism. — Jag skall resa i morgon bittida till staden för att undersöka brefven. — Ännu en gång farväl! — Hon räckte bonom sin hand, han tog den löst i sin Den tycktes vara så liten och svag att han kunde ha kros