Göteborgsposten – 19 februari 1863, sida 3

institution i London. Lokaliteten var alltför välkänd att utgöra scenen för någon ryslig tortyr, och följande mina kamraters exempel, fann Jag mig skyndsamligen iklädd en lätt terpsicho risk drägt (cummerbund är, tror jag, rätta benämningen.) På det sättet utrustade, följde vi vår förare genom en dubbeldörr och befunno oss i Calidarium eller svettningsrummet. Tänk er ett litet drifhus omgifvet af rör för het luft, och i stället för exotiska växter, hela vårt sällskap placeradt på de kring rummet gående baänkarne. Thermometern visade 135? och likväl kände jag mig icke serdeles varm; besynnerligt nog, kände jag bettan mest i ansigtet, hvilket jag alltid bär obetäckt. Mina kamrater, som voro habituter sedan längre eller kortare tid, betraktade mig synbarligen med intresse; och då jag anmärkte att jag kände mig mycket het i ansigtet, förde en af dem handen utefter min arm. -Kallar ni det hud ? utropade han i en så förvbrående ton, att jag inom mig kände den djupaste skam öfver besittningen deraf. Nej! svarade jag. ÅIIvad är det? Det är horn, min herre! Horn är det. Ni är endast obetydligt mindre hornhudad än en armadillo. Detta var ett temligen oroande påstårnde. Ilade min tant således slösat sina omsorger på mig på det jag slutligen skulle befinna mig i detta tillstånd? Vi måste hafva detta bort, min herre, fortsatte han. Hafva det bort, min herre, sade jag, halft ond; jag ekulle vilja se den, som vågar bära hand på mitt skinn. Vi få väl se, svarade han med den mest retande köld. Milda försyn! utropade jag inom mig, att stelfrysa, torkas till en mumie och derefter flås — och Tom, som kallar detta utmärkt trefligt I Jag måste likväl erkänna, att jag, trots för argelsen, började känna mig sordeles lätt och lifvad. Om jag haft en accept på hundra Pund förfallen den dagen och inga penningar hos mina bankörer, skulle jag icke bekymrat mig så mycket derför, som en knäppning med fingrarne. Är det endast nödvändigt att blifva upphettad för att känna sig lycklig? frågade jag mig sjelf. Tillfälligt resande mig upp för ett ögonblick från bänken och tagande en ny plats, gjorde jag plötsligen ett väldigt hopp, som om jag blifvit skjuten. Hade jag möjligtvis koumit att sätta mig på ugnen ? Alls inte; bänken är hetare än vi beräknade, svarade en af habituterna; ni måste behålla er plats. Någon har gjort det besynnerliga påståendet, att om en karl af vanlig storlek lades i en press emellan ett tillräckligt parti sugpapper så skulle detta, innan pressen hunnit reducera hang anatomi till ett botaniskt specimens plattade tillstånd, utdragit mera än åtta gallons vatten ur honom. Jag hade aldrig tänkt att jag skull kunna sätta tro till detta djerfva påstående, förrän jag befunnit mig uti Colidarium omkring en halt timma; då blef det tydligt för mig, att det måste ligga någon sanning deri. Huden svettade icke så mycket, som den strömmade af vatten. Ienan ni är färdig!, sade mina plågoandar, skall ni hafva förlorat tre skålpund i vigt. En serdeles vacker karl, som befann sig högre upp uti en ännu hetare atmosfer, tog sig allt emellanåt en duktig klunk vatten, såsom en slaps ersättning, och verkan deraf var sannerligen förvänande — det var som att slå en spann vätten i en trädgårdskanna och sedan se vattnet strömma ut genom silen. Hela hans kropp blef inom några minuter en sil, genom hvilken det förut ihällade vattnet utströmmade. Denna lefvande vattenkanna steg ned frän sitt sluttande läge och begaf tig — o! min tants skugga! — ut i Friyidarium. Jag följde honom; fönstren stodo vidoppna. och der stodo vi, i det starkaste drag, två mot taket stigande ängpelare, vittnande om den kraft, bvarmed afkylningsprocessen pågick. Detta ombyte af temperatur, sad man, var endast ett annat medel att pådrifva utdunstningsprocessen, ty då vi återvände till Colidarium, blefvo vi flodgudar ännu en gång, och hvarje pora hade kunnat bilda en bäck. t Jag skall icke plåga läsaren med en lång beskrifning öfver sättet att schamponera; men jag tillstår, att jag blef högeligen förvånad öfver den mängd debris, hvari jag befann mig efter processens fullbordande. Der ligger er rhinoceroshud, anmärkte en af mina följeslagare. ÅRu är er hud en lefvande organisation, i stället för en till hälften paralyserad yta, med icke mycket mera lif än era naglar. Den grad af freqvens, hvarmed de olika badarne begagna badet, tillkännagaf sig genast för betraktaren genom tillståndet af deras hud. Under det min egen vid första inträdet var grof och skrumpen, voro de systematiska badarnes ipidermis mjuk och skinande som siden. Jag förde med mig de å epidermis under ett helt år hopade lagren, hvilka ingen tvagning, vore den än så kraftig, kunde befria mig från. Schamponeringen liknade mycket det sätt, bvarpå en gammal mast rengöres. Kött-teinterna framkommo