Göteborgsposten – 18 februari 1863, sida 3

vinserna af Polen, hvilka utgöra större delen af detsamma, har upproret kunnat bjuda spetsen mot den fientliga militär, som sändts emot det, och dess sramgång har varit sådan, att man kunnat tro det ryska soldaterna ej äro utan sympatier för det olyckliga solk, mot hvilket de äro sända ut att slåss. nsurgenterna, illa beväpnade och saknande all vidare disciplin, än den som är medfödd ett militärfolk, möta trupperna med det mest förtviflade mod, och när de öfverväldigats af sina motståndare, skingras de och taga sin tillflykt i skogarne, och visa sig åter, så snart ryssarne dragit sig tillbaka. Små afdelningar af de kejserliga trupperna angripas, deras förbindelser afskäras och fångarne behandlas, frukta vi, ofta med stor stränghet. I södra delarne af konungariket, i guvernementerna Sandomir och Lublin, der skogarne äro tätare och marken mera oregelbunden, hafva upprorets vigtigaste tilldragelser egt rum. I guvernementet Lublin har upproret, under Frankowski, tvungit ryssarne att koncentrera sig i Zamosc, en af deras starkaste platser der i landet. I vester har en annan polsk anförare, Langiewicz, uthärdat en ej olika kamp. För några dagar sedan slog han ryssarne, gjorde 500 fångar och drog sig med sina följeslagare inför en öfverlägsen styrka tillbaka i bergen och skogarne vid Slupia, omkring 11 csv. mil nordost om Krakau. Det behöfves dock föga skarp blick, för att inse, det vi endast ;känna till de mindre vigtiga händelser, som ega rum bakom denna strängt bevakade gräns. Rörelsen i det egentliga Polen är endast den mest framstående delen af en rörelse, som sträcker sig djupt in i hjertat af ryska monarkien. Alla de närgränsande proviuserna sägas från pålitlig källa vara lika missbelåtna med czarernas militärsystem som sjeltva Warschau. Trupper bevaka medborgarne; spioner bevaka trupperna. Äfven bönderna, hvilka alltid utgjort föremål för omvårdnad tillfölje af deras tillgifvenhet för sin kejsare, hafva nu lärt sig anse det möjligt, det han vch hans underordnade kunna vara stränga tuktomästare. Den allmänna missbelåtenheten är sådan, att Polen kan bevisa sig icke ha illa valt tiden för att fordra sin frihet. Men vare sig att det handlat klokt eller icke, kunde det dock svårligen underlåta att göra beväpnadt motstånd. Det är svårt att finna, det en kejsare, som uppfattat och utfört lifegenskapens upphäfvande i sitt rike, skulle fatta onåd öfver de handlingar, som öppet tillvitas regeringen i Warschau. Det är ej allenast en nationalitetsfråga, det gäller ej huruvida polackarne skola lefva under en främmande herres spira och tjena i hans armeer, utan huruvida de skola hafva de rättigheter, som menskliga varelser ega äfven under central-Asiens tyranner. Den ryska regeringens vänner börja redan urskulda sig, på bekostnad af de verktyg som det använder i den polska förvaltningen. Det säges, att de militärguvernörer, hvilka ärendenas ledning under någon tid varit uppdragen, äro män med gamla ider och vana att betrakta hvarje polack som en rebell, med hvilken man ej behöfver förfara mildt, utan som måste böja sig under makten eller nöja sig med att dö. Gamla tjenstemän och de eländiga varelser, som utgöra polisens arbete, hafva, påstås det, missförstått czarens mening och utan hans vetskap tillsatt en tyrannisk regering i Polen. Vi tro ej på detta försvar, men just det faktum att man urskuldar sig är ett bevis på att inom förvaltningen komma styrelsen i Ryssland att blygas. Och dertill har den goda skäl. Om ej alla de underrättelser som nå oss från Polen, blott äro fabricerade, har konskriptionen, såsom den der senast utförts, i obillighet öfvergått allt hvad som kan sägas om kristna regeringar i vår tid. Det är illa nog för ett lands ungdom, att nödgas tjena emot sin vilja, icke i deras eget land eller i ett närgränsande annex som fransmännen, icke till försvar af dess hem eller för en för dem kär sak, såsom tyskarne eller italienarne, utan för att marschera bort tusentals mil, för att fylla igen luckorna uti de regementen, med hvilka en skoningslös politik alltjemt söker att utvidga ryska gränsorna. Men äfven i sådant fall kunde man vara nöjd och resignerad, ifall utskrifningen vore lindrig. Om konungariket Polen gåfve sin del af offer jemte det öfriga af kejsardömet — ja, om konskriptionen inskränktes inom sina egna gränser, skulle det kunna finnas någon möjlighet till resignation. Men det påstås bestämdt och, såsom vi tro, med den fullkomligaste sanning, att konskriptionen systematiskt gjorts till ett maskineri för att utpricka, bortslita och föra i lifstids slafveri hvarje ung man, hvilken visade snille, kraft eller den framstående karakter, som polisen ansåg farlig. Detta talar för det gjorda påståendet, att den sista konskriptionen mera drabbat borgaren än bönderna. Uti de polska städerna finnas naturligtvis de, som mest berörts af de stora händelser, hvilka för 15 år sedan timade i Europa. I trots af den kejserliga vårdslösheten har KE .2— a ö