Göteborgsposten – 18 februari 1863, sida 1

frän Southampton; för det andra att han icke ens rest till Southampton. — Men ni fick ju veta att han varit der. Hans svärfar hade ju sett honom? — Jag har anledning att betvifla hans svärfars redlighet. — Bevara mig! utropade mylady i en ton af ömkan. Hvad vill allt detta säga ? — Lady Audley, sade den unge mannen allvarligt, jag har aldrig praktiserat som advokat. Jag har inskrifvit mig bland en professions medlemmar, som medför drygt ansvar och ha heliga pligter att uppfylla. Jag har ryggat tillbaka för detta ansvar och dessa pligter liksom för alla detta besvärliga lifs mödor; men man tvingas någon gång till den ställning man mest undvikit, och jag har på senare tider sett mig nödsakad att tänka öfver dessa saker. Lady Audley, har ni någonsin studerat omständighetsbevisningens teori? — Hur kan ni fråga ett stackars litet fruntimmer om sådana fasliga ting? utropade mylady. — Omständighetsbevisning, fortsatte den unge mannen, som om han knappast hört lady Audleys afbrott, är den beundransvärda byggnad, som uppföres af strån, samlade vid kompassens alla punkter, och den är dock stark nog att föra en menniska till galgen. På huru ytterst obetydliga småsaker beror ofta uppdagandet af ett hemligt brott, som varit dessförinnan oförklarligt för den visaste på jorden. En pappersbit, ett stycke af en sönderrifven klädespersedel, en knapp, som ryckts af en rock, ett ord, som af oförsigtighet undfallit brottslingens öfverdrifvet försigtiga läppar, ett stycke af ett