Göteborgsposten – 18 februari 1863, sida 1

— A — tillstädes, åtskilliga munkar, nationalgardister till öfverflöd och jag tyckte mig äfven se åtskilliga militära uniformer. Grefve Ricciardi (deputerad) innehade ordförandeplatsen, och bredvid honom befunno sig åtskilliga franciscanermunkar, prester och många af de förnämsta medlemmarne af hvad som kallas rörelsepartiet i Neapel. Om än det stora mötet förnämligast utgjordes utaf män af detta parti, måste jag dock så mycket starkare betona, att neapolitanarne uppförde sig mera som mognade män, än som lärjungar i frihetens skola, ty aldrig har jag ens i England sett en så stor samling menniskor uppföra sig med bättre ordning, fastän de diskuterade ämnena voro hetsande nog. Ändamålet med mötet var att öfverlägga om planer för stråtröfveriets undertryckande, och sedan ordföranden uppmanat till den ordning och uppförande, som höfves fria män, uppträdde en mängd talare, alltid flytande och ibland höjande sig ända till vältalighet. Frankrike eller kejsaren behandlades utan skonsamhet. och detta var signalen för franska konsuln att: aflägsna sig. Såsom ni väl kan tänka, yttrade man sig om regeringen i misstrogna och klandrande ordalag, hvaremot blotta uttalandet af Garibaldis namn nästan bragte den stora församlingen till yrsel. Den djupaste oviljan och harmen förbehöllos likväl åt kyrkan och hennes tjenare, och främst i angreppet voro tvenne prester, hvilka i de bittraste ordalag uttalade sin förkastelsedom. Jag tackar Gud för trenne ting, sade den ene; först derföre att jag är född italienare och ej utländing; för det andra, att jag är född kristen; för det tredje, att jag är en apostolisk prest och ej en romersk (Bravorop) För kyrkans öfverhufvud såsom sådant hyser jag stor värdnad, men Petrus har blifvit Judas och insamlar penningar, för att underhålla röfveriet. Om j viljen utfinna de verkliga röfvarena, så sök dem i sacristian; om j önsken få reda på röfvarena, så sen efter dem med tonsuren och dem som bära långa svarta kåpor. Dessa äro de verkliga upphotsmännen till våra lidanden. Så talade kanonikern Santaniello. Den andre presten Majoni påstod, att då andra sågo sig omkring efter orsakerna till detta härjande onda, trodde handet vara kyrkan, ej Kristi kyrka utan Roms, och att ingen frid kunde råda i detta land, förrän man ginge till källan. Jag kan ej gifva er någon föreställning om den sarkasm och den ovilja, hvarmed dessa båda prester talade om kyrkan, ej heller om de bifallsrop, med hvilka de emottogos af en stor mängd aktningsvärda män, hvilket politiskt parti de än månde tillhöra. Inalles 10 talare uppträdde, bland hvilka befunno sig Nicotera och Albarella, och de ämnen som bragtes till tal voro: ett förtroendevotum till den för röfveriets undersökande inrättade kommissionen; nödvändigheten af en lokal giunta med utomordentlig fullmakt att handla i samband med kommissionen; nödvändigheten af att bilda en corpo franco (en frivillig kår) med Garibaldi i spetsen; antitesen mellan insamlingen af oboli för den fattiga påfven, hvilka förslösades på att bringa förderf öfver landet, och samlandet af medel till hjelp för offren för röfveriet; och Rom, såsom röfveriets kula. Stor smädelse uttalades öfver regeringen, derföre att hon förnekat och vårdslösat tillvaron af ett ondt, som tynger öfver landet, och omedelbar verksamhet fordrades, för att aflägsna de bourbonska tjenstemän som både i posten och telegrafen och annorstädes stodo i samband med röfvarena. Mötet leddes och afslutades under den förträffligaste ordning. Det är emellertid på tiden, att landets alla kroppsoch själskrafter riktas på under