Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 2

icke låta bli att skratta, när jag tänker derpå — dessa fär ger som jag använder, kosta en guing stycket hos Windso och Newtons. Jag skänkte mr Dawson häromdagen en a mina sidenklädningar, och den stackarn kysste mig, och dok torn bar knytet hem under sin kappa. Mylady skrattade länge och gladt åt detta. Henne: tafla var nästan färdig och hon beböfde endast tillägga nå gra små vigtiga drag med den finaste af hennes svarta pen slar. Hon beredde sig omsorgsfullt att göra detta, betrak. tande originalet från sidan. Mr Robert Audleys ögon voro emellertid allt jemt fä stade på hennes vackra ansigte. — Det är verkligen en förändring, sade han efter a långvarigt stillatigande, att mylady knnde ha glömt hvad di talat om, det är en stor förändring. Det finns qvinnor, son voro beredda att göra mycket för att åstadkomma en sådar förändring. Lucy Audley slog upp de klara blå ögonen och fästade dem plötsligt på den unge advokaten. Vintersolens strålar som föllo öfver hennes ansigte genom fönstret från sidan, upplyste dessa sköna ögons azur, så att den tycktes skifta mellan blått och grönt liksom sjöns opalfärg skiftar en sommardag. Den lilla penseln föll ur hennes band och utplånade bondens ansigte genom en liten sjö af karmosin. Robert smekte ömt med varsamma fingrar de skrynkliga bladen på sin cigarr. — Min vän vid hörnet af Chancery Lane har icke gifvit mig så goda cigarrer som vanligt, mumlade han. Mir kära tant, om ni någonsin röker — man bar sagt mig at