Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 1

försök var en länk i kedjan och icke någo plötsligt infall utan samband med de förhandlingar, som förut förts. Mr Seymour Fitzgerald (i lord Derbys kabinett understatssekreterare i utrikesministeriet) förklarade, att man egentligen klagade ötver, att den ädle lorden utrikesministern, fastän landets regering antagit en bestämd och konseqvent politik, och fastän han sjelf förklarat, att det tyska förbundet icke hade någon rättighet att blanda sig i frågan mellan hertigdömet Slesvig och Danmark, plötsligen vändt upp och ned på hela sin politik och i ett par rader, under det alla hans egna landsangelägenheter och alla hans ministers göranden hvilade på honom, påtagit sig att töreskrifva en ny författning för konungariket Danmark. Det kunde vara mycket bra, att den ädle lordens regering sade sig hylla noninterventionens princip; men den engelske utrikesministern hade sagt till danska regeringen, att representationen i riket, om befolkningens antal lades till grund, var i hög grad ofullständig och vilseledande. Han hade ansett det nödvändigt, att fästa danska regeringens uppmärksamhet på den omständigheten, att i hertigdömet Slesvig blott tre personer kunde underteckna en petition, och att pressens frihet var något inskränkt, fast sannolikt icke så mycket som i andra länder uti Europa och helt säkert icke så mycket som i Paris. Han hade funnit det skäl att rikta sin uppmärksamhet på dessa saker och kullkasta Englands politik genom att taga parti för den starke mot den svage. Och han hade gjort detta just i det ögonblick, då det var af största vigt för Englands och Europas intressen, att det uppstode en oberoende och stark skandinavisk makt i det nordliga Europa. Han hade tagit parti för Tyskland på ett sätt, som endast kunde försvaga den danska kronan och uppmuntra dem, som motsatte sig Danmarks berättigade fordringar och med vapenmakt ville genomdritva sin egen obilliga fordran.