Göteborgsposten – 14 februari 1863, sida 2

prägel höstens förstörande hand påtryckte slottets närmast omgifningar. — Hvad jag hater denna ödsliga månad, sade my lady, då hon promenerade i trädgården skälfvand under sin sobelkappa. Allt förfaller och förstöres, och 80 lens kalla glans belyser jordens fulbet liksom gaslamporna sken belyser en gammal qvinnas fåror. Skall jag nägonsit bli gammal, Phoebe? Skall mitt hår falla af som löfver från träden och lemna mig kal och förfallen såsom de Hvad skall bli af mig, när jag blir gammal? Tanken derpå, mera än den kalla vintriga vinden, kon henne att skälfva, och svepande in sig i sin pels gick ho! så fort att flickan hade svårt att följa henne. — Minns du, Phoebe, sade hon, saktande sin gång minns du den franska berättelse vi läste — historien om er skön qvinna, som begått ett brott — jag har glömt hvilke — på höjden af sin makt och sin skönhet, då hela Pari drack till hennes ära och folket sprang från konungens vag! för att få se en skymt af hennes ansigte? Minns du hurt hon dolde hvad hon gjort under nära ett halft århundrade tillbringande sin elderdom på sitt familjeslott, älskad och ärad af hela provinsen som ett okanoniseradt belgon och d fattiges välgörarinna, och huru, när hennes hår var hvitt oc! hennes ögon nästan blinda af ålder, hemligheten uppdagade genom en af dessa besynnerliga tillfälligheter, som nästa! alltid uppdaga hemligheter i romaner, och hur hon blef ställ för rätta, förvunnen till brottet och dömd att brännas lef vande. Kungen, som burit hennes färger, var död, hofve hvars yppersta stjerna hon varit, fanns icke mer, mäktig