Göteborgsposten – 14 februari 1863, sida 2

kaplig. ekulle ofta bålla till n godo med sin ljushåriga kammarjungfrus sällskap. Phoebe Marks var precis det slags flicka som brukas apphöjas från kammarjungfru till sällskapsdam. Hon hade agom uppfostran för att förstå sin fru, när Lucy förirrade sig i ett slags intellektucl tarantella, i hvilken tungan blef yr genom det sorlande pratet liksom den spanska dansösen af kastanjetternas huller. Phoebe förstod nog franska att kunna bläddra i de franska romaner med gult omslag, som mylady beställde från Burlington Arcade, och att afhandla med mylady de tvistiga punkterna i dessa noveller. Kammarjungfruns likhet med lady Audley var kanske en anledning till sympati mellan de begge qvinnorna. Det kunde ej kallas en förvånande likhet; en främmande kunde se dem tillsammans utan att observera den. Men när Phoebe Marks sväfvade sakta genom de mörka ekkorridorerna på slottet eller under de lummiga allerna i trädgården i skymning och halfmörker, kunde den som mötte henne, lätt taga henne för mylady. Skarpa oktobervindar sopade löfven från lindarna i den långa allen och samlade dem i vissnade högar med ett spöklikt prasslande ljud längs de torra sandgångarna. Den gamla brunnen måste ha varit nästan tilltäppt med löf, som drefvo omkring den och hvirflade i kretsande cirklar ner i dess svarta förfallna gap. På fiskdammens stilla barm rullade dylika vissnade löf långsamt bort, blandande sig med det hopsnärjda ograset som vanställde vattnets yta. Alla de trädgårdsmästare sir Michael bade kunde icke borttaga den