Göteborgsposten – 14 februari 1863, sida 2

Esaias Tegner. I Tyskland ha utkommit Valda arbeten af Esaias Tegner, öfversatta af Edmund Lobedanz. Det elegant utstyrda bandet innehåller: Tegnrs biografi; Frithiofs saga; Axel; Nattvardsbarnen, och smärre dikter. I en tysk tidskrift läses derom: Bland alla nutidens skalder, som ej diktat på tyska språket, torde ingen i Tyskland ha blifvit så bekant och omtyckt, som svensken Esaias Tegnär. Man räknar honom nästan till de tyska skalderna och man har en viss rättighet dertill, ty den språkoch stambeslägtade svensken har, om ock mest genom de klassiska mönstren från forntiden samt Nordens egna gamla, storartade minnen, dock äfven väckts till en ädel täflan genom de tyska heroerna i skaldekonsten, isynnerhet Schiller och Göthe, hvilken senare han uti en af sina dikter prisar såsom konungen i sångens rike. lesver eger i hög grad egenskapen af genomekinlig klarhet, och han är uti sina dikter på samma gång djup, lefnadsfrisk och djerf. Der han, såsom i Frithioss saga, väcker till lif de fornnordiska hjeltarnes jättegestalter, insvepas vi icke, såsom hos Fouquå och andra romantici, i en mystisk dimma, utan känna oss uppfriskade, liksom om vi rörde oss i en klar vinterdags rena luft. Ej allenast Frithioss saga som dock är Tegnärs största och herrligaste verk utan äfven den älskliga idyllen Nattvardsbarnen; romansen Axel och flera af hans smärre dikter hafva i Tyskland förvärfvat honom tusentals vänner. Skämtsamt. En fransk skämttidning påstår, att den utmärkte och nyligen afldns bataljmålaren Horace Vernet dött af sruktan att af kejsar Napoleon så beställning på en tafla, återgifvande fransmännens segrar i Mexiko. Rysligt mord. I Manchester gifte sig för några månader sedan en adertonårig jerngjutare vid namn Taylor med en likaledes adertonårig flicka. Efter en tids sammanlefnad, rymde den unga hustrun från mannen. Denne träffade henne senare på ett illa beryktadt värdshus. Han begärde ett enskildt samtal med henne, hvarpå de båda begåfvo sig till ett rum två trappor upp. Om en liten stund nedkom mannen och yttrade att han dödat sin hustru, hvarföre det vore bäst sända efter polis. Kort efter mannen nedkom dock hustrun sjelf, hvarvid man anmärkte att hon bar hufvudet på ett ovanligt sätt. Vid närmare efterseende befanns hon ha ett förfärligt sår tvärs öfver halsen ur hvilket en mängd blod rann. Man sände efter en hyrvagn för att föra henne till hospitalet, men hon dog under vägen. Det är ännu oförklarligt huru det var möjligt för den rysligt sårade unga hustrun att på sådant sätt gående utför tvenne trappor följa sin man. Fromt bedrägeri. Den unga och sköna dansösen Emma Livry som för någon tid sedan skadades på en pariserteaters scen derigenom att hennes klädning tog eld, och hvilken ännu ligger sjuk efter olyckshändelsen, begär hvarje dag att få se operaaffischerna. Hennes läkare, som anse att det skulle inverka högst menligt på hennes skakade nerver, om hon finge veta, det Fenellas roll i Den stumma, äfvensom andra hvilka hon spelat och ännu tror stå öppna för sig blifvit öfvertagna af en annan dansös, ha derföre tillgripit den utvägen att för hvarje afton låta trycka falska affischer med det enda ändamålet att visa dem för m:lle Livry. En ny Fra Diavolo af Frans II:s skola sprider för närvarande fasa i nejderna kring Neapel. Hans namn är Pilone. Ett af hans senaste offer är en markis Avitabile, direktör för nationalbanken i nyssnämnde stad. Denne lemnade den 31 Jan. på morgonen Neapel för att begifva sig till sin nära intill stora landsvägen söderut från Neapel belägna villa. Vid Torre del Annuziata fann han några medlemmar af Pilones band väntande på sig. Han tillfångatogs, och man fordrade att han för sitt lössläppande skulle betala 100,000 francs. Denna summa nedprutades till 80,000 francs, hvilka betalades följande morgon. Markisen är nu i frihet och har återvändt till Neapel. — Lyckligare än denne var en grefve F, en italienare som för någon tid sedan besteg Vesuvius. Han hade ej hunnit särdeles högt, då han med en viss fruktan såg nalkas åtskilliga beväpnade män hvilka ej kunde vara annat än röfvare. Hans ledsagare bad honom likväl ej hysa någon oro och begaf sig ensam ned till röfrarne, bland hvilka signor Pilone