Göteborgsposten – 13 februari 1863, sida 3

Först i lördags skulle ministern Billault bessvara oppositionens anfall, för hvilket svar vi först i morgon kunna redogöra. Den officiela Moniteur offentliggör ett märkvärdigt bref från kejsar Napoleon till guvernören i Algier, hertigen af Malakoff, i hvilsket bref kejsaren tager till orda, för att afslägsna den oro, som förorsakats genom den i I franska kamrarne förda diskussionen om den jordegendom, som innehafves af araberna. Han ssäger, att det för Algiers lugn och välgång är oundvikligt, att denna jordegendom blir konsoliderad i deras händer, som inneha den, och fortsätter: Algeriets är ej allenast en egentligen så kallad koloni, utan ett arabiskt konungarike. Infödingarne hafva lika stor rättighet till mitt beskydd som kolonisterna, och jag är lika mycket kejsare ötver araberna som öfver fransmännen. Krigsministern förbereder ett senatens consultum, som skall göra stammar, eller grenar af en stam, till okränkbara egare af det område de inneha och hvilket de egt af gammal häfd-. I England ha inom parlamentet äfvenledes vigtiga uttalanden fällts. Oppositionen har emot den nuvarande ministeren ryckt fram med sina anklagelaepunkter: regeringens hållning i Amerika, Italien, Grekland och Danmark. För det sista redogöra vi på ett annat ställe af dagens nummer. Hvad angår den engelska uppfattningen af amerikanska frågan, tyckes den vara så godt som enstämmig, såväl i öfversom underhuset. Lord Derby, som i öfverhuset angrep regeringen, sade, att i början Englands sympatier voro till förmån för Amerikas Nordstater, och att man allmänt trodde, det Norden utan svårighet skulle kunna undertrycka Södern. Man trodde, att Södern framkallatikriget och att i en så uppstånden strid 20 millioner menniskor måste i fält gälla mera än tio millioner. Men dessa antaganden ha visat sig vara falska. Norden förmår intet mot Södern. Men det oaktadt ansåg han tiden för Söderns erkännande ännu icke vara inne, ty följderna af erkännandet måste, att döma från föregåenden, bli intervention med vapenmakt, och han trodde icke, att landet skulle godkänna ett sådant steg. Dock ansåg han Södern obetvingeligt af Norden. Lord Russell gick längre än Derby. Han påstod, att han gerna skulle vilja se den amerikanska unionen återställd, om en sådan restauration vore tänkbar, men, i brist deraf trodde han tvenne stora oberoende republiker, hvardera i ego af stora hjelpkällor, skulle vida bättre gagnaj mensklighetens intressen än en enda inom sig söndrad stat, hvilken genom sjelfva söndringen skulle drifvas att med vapenmakt undertrycka friheten. Om Södern vunne framgång, skulle Norden bli i tillfälle att fullfölja sin ursprungliga politik i enlighet med konstitutionens grundprinciper, och åter visa sig för verlden aom en stor och fri regering. Om Norden segrade, skulle det bekräftas med ett rebelliskt bihang, i hvars förvaltning alla principer för borgerlig frihet ovilkorligen måste missaktas. Lord Malmesbury var den ende, som förmenade att man, till hvad pris som helst utom vanhederns, bort förena sig med franska regeringen, för att söka hejda kriget. Efter sex händelserika månaders förlopp, säger Times, finnes det således ingen af Englands statsmän som tror, att den amerikanska unionen är möjlig, på basis af dess ursprungliga konstitution. Vi komma derföre till den enda bestående slutsatsen, att en skiljsmessa på fredliga vilkor och så snart som möjligt är det resultat, Amerikas vänner önska. I afseende på Grekiska frågan önskade lord Derby veta, hvarföre Grekland tillåtits så länge sväfva i okunnighet om engelska regeringens beslut med hänsyn till prins Alfreds val. Lorden ansåg Joniska öarnes vigtiga läge, och isynnerhet Corfus, stå i samband med Englands makt i Medelhafvet och dess handel med Indien, hvarföre deras afträdande skulle medföra stora resultater. Men åt hvem skulle de öfverlemnas? Jo, åt en ännu icke konstituuerad regering; men ett sådant afträdande skulle vara ett af de största misstag, hvarföre han besvor parlamentet och landet att sätta sig emot en sådan sjelfmördande i handling. Grefve Russell gensvarade emot lord Derby, att prins Alfreds anspråk på Greklands ; tron ej uppgifvits tillsölje af Frankrikes ochsi Rysslands stränga språk. England hade först slutit sig till det fördrag, som afstänger medlemmar af de kontraherande ländernas regerande hus från Greklands tron, och derföre hade Ryssland uppgifvit hertigens af Leuchtenberg anspråk. Grefven skiljde sig helt och hållet från lord Derby i afseende på joniskaf! barnes afträdande. Garne voro en fri stat och kallades så i 1815 årg fördrag, och höllos endast i skydd af England, som borde afstå derifrån, då deras innevånare så önskade. England hade derföre sagt dem, att de, efter rådgörande med undertecknarne af 1815 års fördrag och höranda af ana. amna Änelnin. T — — D 2:2— V— — ——ä— AAr---AQ.. U.