Göteborgsposten – 12 februari 1863, sida 1

all tings förgänglighet, och elegiska känslor fylla våra bröst. Detta är också den rätta själsstämningen, då man far genom Venedig, isynnerhet under de första timmarne på eftermiddagen, då allt är tyst och siesta hålles. Då hör man endast årornas plaskande och ibland äfven ett eller annat klockljud. Vid denna stund hvilar Venedig liksom i en halfslummer; man letver sjelf ett drömmande lif. Jag har i den simmande omnibusen farit till Piazzetta längs hela den stora kanalen, som slingrar sig lik en orm genom Venedig. Der steg jag ur. Några alnar från marmortrappan resa sig de båda granitpelare, som dogen Michieli ditfört från österlanden. Lombarden Niccolo Barattieri reste dem år 1150 på det ställe, der de ännu stå. den ena pelaren finnes S:t Marcus vingade lejon, på den andra S:t Theodor med strålkransen på hufvudet och krokodilen under sina fötter. Mellan dessa pelare fingo i fordna tider blott adelsmän passera; men detta privilegium är för länge sedan borttaget. Vi befinna oss nu på Piazzetta. Till höger sträcker sig Riva dei Giavoni längs kanalen; till venster ligger Zecca, mynthuset, Sansovinos verk. Der midtemot se vi dogepalatset med dess rödaktiga marmormura: och öppna arkader. Längre bort S:t Marcus, den -odödliga basilikan, som är så rik på herrliga mosaiker och skimrande guld. Och midtemot denna kyrka står Campanile, det jättehöga klocktornet, som dock icke det ringaste nedtrycker de omgitvande byggnaderna. I bakgrunden af torget ser man urtornet, hvars nedre våning ärven utgör ingången eller en öppen port till Mercuria, köpmansgatan, hvilken man kan kalla bazar. Den stora urtaflan visar de 24 timmarne enligt den gamla italienska dagräkningen. På det platta torntaket stå tvenne stora mohrer af malm och slå timslagen på den väldiga, mellan dem hängande klockan. Vi stiga utan ansträngning upp i Campanile; en häst skulle kunna gå upp i detta vorn, så beqväm är vägen. Tornet står der likt en stenmast åt det stora marmorskeppet Venedig, som ligger tör ankar i denna lugna lagun. Vi ha deritrån utsigt öfver den underbara ensemblen af palatser, vatten, himmel och berg, fartyg, båtar och menniskor. Mennaiskomassor bolja från och till Marcustorget; det är bjertat, i hvilket alla ådrorna i denna underbara stad löpa tillsammans. Man har utsigt öfver hela Canale grande, somåskär staden i tvenne stora hälfter, hvilka genom den berömda Rialtobryggan stå i förbindelse med hvarandra. Horisonten bildas af hafvet. Under oss ligga hundradetals palatser och oräkneliga kyrkor. Detta Venedig, som höjer sig upp ur vågen, har fyra och ett halft hundrade broar och ett par tusende gator och gränder. Främlingen kan med svårighet leta sig väg fram i denna labyrint. Under sina lysande dagar räknade Venedig mer än 200,000 innevånare, au har det ej ötver hältten. Ty. såsom sagdt, det är i förfall, men förblifver dock städse dogernas stad: det är ej mera rikt, dess innevånare föra ej något friskt och strässamt lif, men det är behagligt och fängslande. Från Campanile ha vi ett verkligt panorama framför oss. Vi se en gördel at klippor och sand. Der ha vi först Lido, och så Malamocco, Palestrina, Murazzi och Chioggia. Mellan dessa punkter sträcker sig en stor damm; dessa öar utgöra Venedigs skyddsvärn såväl mot hafvets vågor, som emot fiendtliga fartyg. Endast tvenne väl betästade pass föra til hamnen, hvilken för öfrigt är stängd som en insjö. Längre bort se vi, lika framskjutua vaktposter, ön San Lazzaro, å hvilken armenierna