Göteborgsposten – 11 februari 1863, sida 2

— Gud gifve att ej så vore! Men jag kan icke låta bli att vara orolig för honom. Sednare på aftonen begärde sir Michael musik och lady Audley gick till pianot. Robert Audley följde henne till instrumentet för att vända notbladen men hon spelade ur minnet och han slapp det besvär artigheten ålagt honom i annat fall. Han bar ett par tända ljus till pianot och ställde dem på ett fördelaktigt sätt för den vackra tonkonstnärinnan. Hon slog några ackorder och öfvergick till en vemodig sonat af Beethoven. Det var en af de många motsägelserna i hennes karakter att hon föredrog dystra och melankoliska melodier, som stodo i sådan strid med hennes lätta och glada lynne. Robert Audley stannade bredvid henne, och som han ej sysselsattes af vändandet af bladen, roade ban sig med att betrakta hennes vackra juvelprydda händer, som gledo mjukt öfver tangenterna medan spetsärmarne follo från hennes bebagligt rundade handlofvar. Han såg på den ena efter den andra af hennes vackra fingrar; på en glittrade ett rubinbjerta, en annan omgafs af en smaragdorm och öfver dem alla föll diamanters stjernglans. Från fingrarna vandrade hans blickar till de rundade handlofvarna; det breda släta guldarmbandet föll af hennes hand, då hon utförde en hastig passage. Ilon stannade plötsligt för att åter påsätta det, men innan hon kunde göra det hade Robert Audley märkt en fläck på bennes fina hud. — Ni har stött er arm, lady Audley, utropade han. Hon satte hastigt på armbandet.