Göteborgsposten – 11 februari 1863, sida 1

som hörde honom, insägo att det förtviflade steget var ett som aldrig kan ångras. Nu uppstod en kort paus, hvarunder lady Audley ord nade sina gula lockar med tillhjelp af spegeln öfver konsol bordet, som stod midt emot henne. — Kors, sade hon, hvad det var besynnerligt! Jaf trodde icke att karlar voro i stånd till en sådan djup oci ständaktig kärlek. Jag trodde att det ena vackra ansigte betydde för dem icke mer än det andra och att när num. mer ett med blå ögon och ljust bår dog, de blott behöfde se sig om efter nummer två med svarta ögon och locka för ombytes skull. — Georg Talboys är icke en sådan karl. Jag tror bestämdt att hans hustrus död krossat hans hjerta. — Hvad det var sorgligt! mumlade lady Audley. Det förekommer mig nästan grymt handladt af mrs Talboys att dö och vålla sin man en så stor smärta. — Alicia har rätt; hon är verkligen barnslig tänkte Robert i det ban såg på sin tants vackra ansigte. Mylady var mycket förtjusande vid middagsbordet; hon erkände den mest förtrollande oförmåga att skära den fasan, som stod framför henne och bad Robert bjelpa sig. — Jag kunde skära en färstek, då jag var hos mr Dawsons, sade hon skrattande, men det är mycket lättare; och dessutom brukade jag stå, när jag skar. Sir Michael såg det intryck som mylady gjorde på hans brorson med glädje och stolthet öfver hennes skönhet och tjusningskraft. — Jag är så glad att se min stackars lilla hustru