Göteborgsposten – 10 februari 1863, sida 2

dan den var betjeningens middagstimma, och han hade gått från bordet för att öppna för mr Talboys. — IIvart kan karlen ha tagat vägen? tänkte Robert, då han gick från slottet. Från två till sex — fyra dryga timmar — och intet spår af honom. Om någon vågat säga mr Robert Audley att han kunde fatta en stark tillgifvenhet för en lefvande varelse, så skulle denne cyniska herre ha höjt ögonbrynen med förnärmt förakt för en så orimlig förmodan. Och likväl var han der upprörd och ängslig, bryende sin hjerna med allehanda gissningar rörande sin försvunne vän, och gående fort i strid mot sin hela karakter. — Jag har icke gått fort, sedan jag var i Eton, sade han, när han ilade öfver en af sir Michaels ängar mot byn, och det värsta är, att jag icke har den aflägsnaste ide hvart jag skall gå. Han gick öfver en annan äng och satte sig på en klisslätta med armbägorna stödda mot knäet och började på fullt allvar att öfvertänka saken. — Der har jag det, sade han efter några minuters begrundan, jernvägsstationen! Han sprang öfver slätten och skyndade bort till ett litet rödt hus af tegelsten. Intet bantäg väntades på en half timma och biljettförsäljaren drack th i ett rum bredvid kontoret, på hvars dörr stod med stora hvita bokstafver: , Privat. Men mr Audley var for upptagen af idkem att söka upp sin vän att bekymra sig om denna varning. Han gick til dörren, och elog käppen mot den; biljettforsäljaren kom ut