Göteborgsposten – 5 februari 1863, sida 3

att ej magistern tog kragar på sig i dag, det är ju dock en större tillställning vi fara till. Magistern rodnade lätt, men sade i detsamma: Ah se, jag är ju tankspridd! Jag har dock ett par prestkragar med mig. Nu tog han fram ur sin plånbok samma papper, som tante Renata hade visat åt Ninna; hon kände väl igen det, derur tog han de noggrannt invecklade kragarne och ernade binda dem på sig, men var af kölden allt för styf om fingrarne, för att kunna knyta de smala banden. Ack, låt mig hjelpa, sade Ninna lifligt. Magistern nedböjde sig för benne i det han sade: De voro icke ernade att brukas, men det skulle så vara. De närde en gång hos mig ett hopp om sällhet, som dog, knappt födt och utan att ega ett namn, liksom detta barn, Jag vill bjuda till att jorda detta minne i helgden af witt kall. Nu gick han fram till modern, tog barnet på sina armar och bad ett ögonblick tyst för sig sjelf. Äfven Ninnas hjerta bad tyst en bön: att i detta ögonblick kunna vända sina tankar ifrån sig sjvlf och böja dem till andakt; de ville nu icke låta kufva sig, ty hon hade tydligt igenkänt på kragen ett litet märke som hon insytt på den hon i den brändas ställe förfärdigat. När döpelseakten försiggått, hade de resande förlorat hågen att fara på dans. De hade blifvit högtidligt stämda och dröjde derföre ännu några timmar i det enstaka torpet. Prostinnan uppbjöd all sin erfarenhet, för att hitta på något lindrande för det sjuka barnet. Ninna biträdde henne af all förmåga. Bad tillrustades, den lilla frotterades och vårdades enligt en metod som prostinnan mera än en gång lärt socknens gummor, när de kommit för att begära bot för sina sjuka barn, och när Anders efter ett par timmar hemkom, fann han sitt barn lugnt insomnadt och det svåra anfallet öfverständet. Nu först bäkälvo sig de resande i väg. På Antola dansades hurtigt natten om. Ninna hade ännu ej blifvit i tillfalle att i enrum få tala med prostinnan, men när mot morgonen sällskapet skingrades och hon gick för att tyst intaga sin bädd i det för båda bestämda rummet, dit prostinnan tidigare begifvit sig till hvila, och hon varsnade att modern öppnade på ögonen, smög hon sig nära till henne och sade: söta mamma, efter jag märker att mamma är vaken, så säg mig, om mamma ändå talade om för magistern, att jag hade sytt prestkragar åt honom 2 Hvad sa du? frågade prostinnan. Jag frågar bara, om magistern fick veta hur det gick med hans prestkragar, ehuru mamma lofvade att ej tala om det? Talar du i sömnen, kära barn, eller huru kommer du nu ihåg den gamla historien ? Nej, nog är jag helt vaken; svara mig nu, snälla mamma, bara på den här enda frågan, så skall jag ej störa mamma mer. Nå, ja då, visst roade det mig att berätta honom hur det gick med den saken. Men sof nu, kära barn, och i detsamma somnade prostinnan åter. Men den som ej sof var Ninna, och när prostinnan om morgonen vaknade, var hennes dotter redan uppstigen och hade ordnat allt till hemresan, hvilken hon ock påskyndade med att hjelpa magistern att stufva in askar och knyten i släden, ehuru hon såg litet skygg ut. Hemresan gick för sig utan äfventyr, ehuru de resande ett par gånger höllo på att stjelpa och magisterns ögon nästan oftare sågo in i kuren, än utåt vägen, och prostinnan tänkte: sannerligen tror jag ej att magistern sett för djupt i Antola punschen. Men hon misstog sig, han hade endast sett för djupt i ett par ögon, som knappt vågade se på honom, men som ändå sågo så vanliga och glada ut. Just på årsdagen af magisterns ankomst till prostgården, suto åter prostinnan och tante Renata på samma plats på stora trappan, som för ett år sedan, men nu rensades stickelbärskart, och icke spenat, som i fjol. På bänken midt emot satt magistern och läste tidningar, och bredvid honom Ninna med en korg, hvari äfven hon rensade bär, kanske dock med mindre jemn flit än fruarne på andra bänken. Stundom läste magistern upp någon bit ur tidningarna, hvarom sedan vanligast ordades något, men nu hade ban en läng stund läst endast tyst för Big. Ninna vände sig emot honom och tittade med en skälmsk min honom i ögonen, vid sidan af tidningen. Magistern flyttade bladet mellan sina och Ninnas ögon, men hon fortfor att se, liksom om hon kunnat se genom bladet. Magistern såg ofantligt Jallvarsam ut. Slutligen började han skratta. Flicka, låt mig läsa, säger jag. Jag säger ju aldrig ett ord, svarade Ninna med menlös min. Nå kom då hit och läs, sade magistern och drog Ninna närmare till sig, under det han med andra. handen pekade i bladet, på ett ställe, der bland stiftsnyheter omtålades hans egen nyss vunna befordran, som dock redan förut. var känd på prostgärden. -Ån bå, sade tante Renata, i dvt hon kastade en blick på de båda unga, som, med för: troligt sammanlutade hufvuden, blickade i tidainIgen. ÅAÅh hå! hvad tiderna förändras. Icke ss 1111fss(. 4 5. 1 LT