Göteborgsposten – 5 februari 1863, sida 3

Prestkragarna. Af —a —9. (Ur Helsingfors Dagblad.) (Forts. och slut fr. föreg. N:o.) Man hade hunnit ungefär halfva vägen, då magistern varsnade en qvinna som kom springande af alla krafter ur en ej långt från vägen belägen stuga. Hon ropade och tecknade, men han hörde och förstod icke hvad hon ville och -höll derföre stilla med slädan. När qvinnan hann närmare, sade hon andtrutet: Gud ske lof att jag såg rätt. Herr magister, var god och kom som hastigast in här hos Lena. Hennes barn håller på att dö, och det är icke döpt än. Prostinnan och mamsell, tillade hon i det hon reg, äro väl så goda och icke räkna på att stiga in att värma sig en stund. Lena stackare är så ängslig, och Anders är borta, så hon nu inte bar man sin heller hemma, att trösta sig vid. Han skulle väl ej mycket kunna trösta, han heller, han som var så glad när Lena fick det der barnet. Under det qvinnan talade, hade de resande stigit ur slädan och begifvit sig till stugan. En ung qvinna satt i sin säng med ett spadt barn i famnen. En stråle af glädje flög öfver hennes bleka anlete, då hon blef varse de inträdande. Gud vare lof, som hört min bön, sade hon. Ack, herr magister, jag räddes att Gud ville straffa oss för att vi, för den långa vägens skull, uppskjutit att föra vårt barn att kristnas. Jag trodde att det skulle dö utan dop. Stina, bemta