Göteborgsposten – 4 februari 1863, sida 2

sörste april eller den förste september. Jag har aldrig träffat någon fågel, men jag har skaft hål på min axel med bössan. Jag reser endast till Essex för att äta goda middagar, byta om luft och se min farbrors vackra, redliga ansigte. Dessutom har jag denna gång en annan anledning, ty jag vill se den oöfverträffliga blondinen, min tant. Du reser ju med mig? — Ja, om du verkligen vill det, sade Georg. Den lugna form, som hans sorg antagit efter dess första snart öfvergående häftighet, gjorde honom lydig sin väns vilja som ett godt barn. Han var redo att gå hvartsomhelst och göra hvadsomhelst; han roade sig aldrig och ställde aldrig till något nöje, men deltog i andras förströelser med denna hopplösa, tysta, undfallande resignation som utmärkte hans enkla karakter. Men omgående post medförde ett bref från Alicia Audley, innehållande att dv icke kunde bli mottagna på slottet. — Här äro sjutton gästrum, skref den unga damen barmfullt, men det oaktadt får ni icke komma; ty mylady har fått den ideen i sitt dumma hufvud att hon är för sjuk att mottaga främmande (hon ar, i parentes sagt, lika frisk som jag) och hon kan icke uthärda herrar (stora grofva karlar, säger hon) i huset. Var god och bed mr Talboys ursäkta och säg honom att pappa hoppas få se er begge under jagttiden. — Myladys nycker skola det oaktadt icke hindra vår resa tils Essex, sade Robert, i det han vek brefvet för att dermed tända sin stora sjöskumspipa. Georg, vet du hvad vi skola göra? Der är ett präktigt värdshus i Audley och