Göteborgsposten – 3 februari 1863, sida 1

till en början lemna ambasadhotellet unde det han å andra sidan lät föra fram sina trupper, hvilkas avantgarde utgjores af konungariket Polens arme, under det han skickade marskalk Diebitsch till Berlin, för att öfverenskomma om de militära förberedelserna, och hans diplomati öfverallt ifrigt arbetade på att qvarhålla alla länders politik å den heliga alliansens område. Då utbrast revolutionen i Polen: det var enligt ett karakteristiskt uttryck förgardet som gjorde hel vänning mot slaglinien. Ah! mina herrar polackar, sade marskalk Diebitsch till de deputerade från riksdagen i Warschau, hvilka passerade genom hans läger på väg till Petersburg, eder revolution har åtminstone icke förtjensten af att komma oförberedt; j hafven just rest er i det ögonblick, då alla kejsardömets trupper voro på marsch mot gränserna ... Hvad skall följden deraf blifva för er? Vi tänkte göra ett fälttåg mot Rhen, vi skola i stället göra det vid Elben eller tillochmed vid Oder, sedan vi krossat eder ... J insen väl, att en monarks ord äro af något värde, isynnerhet en monarks som skall hålla det till och emot alla, liksom han är besluten att hålla det löfte han gifvit konung Carl X i Frankrike. Det hände sålunda, att denna revolution, en handling af otåligt mod eller djerfhet om man så vill, skulle bli af djup europeisk betydelse. Det var under dessa förhållanden som Polen, medan Europa var skakadt och obeslutsamt, kastade sig i kampen, sättande vapen mot vapen, diplomati mot diplomati. Tvenne utaf de yngsta medlemmarne af denna diplomati voro just markis Alexander WielopolskiMyszkowski och grefve Andreas Zamoyski, den ene född d. 15 mars 1803 och den andre d. 2 april 1800, den förre af en hög adelsfamilj, den senare af dessa Zamoyskrar, hvilkas traditioner hänga tillsammans med hela Polens lif. Den ene, markisen, for till London, den andre till Wien. De hade samma uppdrag att utföra, nemligen att skaffa erkännande åt Polens oberoende, eller åtminstone utverka en af dessa interventioner eller bemedlingar, som i det ögonblicket gåfvo lif åt ett Grekland eller Belgien. Den polska diplomatien hade tyvärr mycket att göra. Utbrottet af frihetskänslan i Europa var skenbarligen en mycket gynnsam omständighet, men i grund och botten var allt fara och omöjlighet, isynnerhet i England, der den förtröstansfullaste patriotisms illusioner icke kunde länge stå ut inför det kalla och bestämda beslutet, att hålla sig tillbaka, och jag skulle här vilja framdraga ur mörkret en omständighet, som, fastän förvisad ur de officiela dokumenterna, icke desto mindre är af värde. Då man talar om Polen och dess periodiska skakningar, tyckes det alltid, som att intresset är detsamma såväl i England som Frankrike, att det för oss endast är känslofråga och att det ej ligger det ringaste politik i den instinkt, som drifver den allmänna meningen i Frankrike på Polens sida. England med sina meetings, sina tal och depescher har aldrig misstagit sig derom och gör det ännu icke. Det är icke så länge sedan en af Englands förnämsta diplomater helt naivt sade till polackarne: ÅIvad viljen j då? Hvilka äro odra tankar och hvarföre upphetsen j er insör denna hägring af oberoende. Vi kunna ej hjelpa er häri: det skulle alltför mycket gagna Frankrike. Hvad svarade man redan 1831 i London på alla de polska emissariernas framställningar? Grefve Walewski, som följde efter markis Wielopolski, skulle efter hvad jag tror, kunna säga det. J ären, svarade man, mycket utmärkta män och en tapper nation, för hvilka vi ingenting skola göra. Det är ej Ryssland