Göteborgsposten – 3 februari 1863, sida 1

sina blodsprängda ögon, ett härdt slag, ett härdt slag, min käre Georg! Ack, om ni ändå kommit en vecka förr. — om jag hade kommit! ropade Georg, gitvande luft åt sin lidelsefulla smarta. Jag tror knappt att hon då skulle dött. Jag skulle ha kämpat med döden om henne — jag skulle ha kämpat till det yttersta. O Gud! hvarföre sjönk icke Argus med alla, som voro ombord på henne, snarare än att jag skulle upplefva denna dagen ? Han började gå fram och tillbaka på stranden, hans svärfar såg på honom och gned sina matta ögon med sin näsduk. — Jag är nästan säker på att gubben icke behandlat sin dotter väl, tänkte Robert i det han uppmärksamt betraktade löjtnanten på half sold. Det ser ut som om han af ett eller annat skäl vore rädd för Georg. Under det att den upprörde unge mannen gick fram och tillbaka i ett fehertillstånd af saknad och förtviflan, sprang barnet till sin morfar och ryckte i hans rockskört. — Gå hem, gå hem, morfar, sade han. Jag är trött. Georg Talboys vände sig om vid ljudet af den späda rörten och betraktade gossen länge och alvarligt. Han hade sin fars bruna ögon och mörka hår. — Min lille älskling! sade Georg i det han omfamnade barnet. Jag är din far och har rest öfver hafvet hit för att söka upp dig. Vill du hålla af mig? Den lille gossen stötte honom tillbaka. Jag känner er icke, sade han. Jag håller af morfar och mrs Monks i Southampton.