Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 1

Representationssesten i Upsala. Professor Svedelius är öfver hela Skandinavien känd som en utmärkt talare, uvars Ord nasvan allud bara prägeln at hantord Inspirauon och manligt alvar. Vid uden test, som med anledumg at det kongl. representauonstorslaget tor nagra dagar sedan nrudes 1 Cpsala, uppträdde arven hr dvedlius 1 ett t41, lukt sina loregående och ar tuljunue lydeise: -En stor sak har i dessa dugur manat svenska folket att besinna, hvad dess tria t. IIHO.er. Ronungens bud bar utgått, att han, Sverges konung, begå er sckets stänuers ball, for att i sang Urding va en stor iv.ändring uf eu väsenuu.g uel 1 Vart samnallosskick. Dveneke mäans ratt är uft irilt få väga st vrd vm sitt taderneslaunds sak. Den rätten är au mera än vanl.gt skal att begagna. Det lgge. vigt deruppa, i uenua 1. atga, att ordet varder talautal dä många som möjligt, ehvad det ordet ma heta ju eller nej, på det klart matte varda, hvad svenska 101ket vill eller icke vill. Men en sak fiunes svm icke behöfver uttalas, ty uet pussar icke någon svensk man att sätta den saken i iråga, att sveneka solket vill hafva bevarad sin urgamla, lagbunda irihet under lagbunden konungs spira. Deriore att svenska folket vill detta, kan tanken vända sig med tillireasställelse till den konungsliga hanalmgen. Ty denna baunalug, om den med rikets ständers bifall varder beseglau, ställer en borgen, som denna frihet kanske beholver. Bes nnar man verldens lynne, sadant hstviien har sett det, i grunden sig Lkt unuer olika tide, och Europas ställning och Sveriges i närvarande tid med den riktning, som det poluska Livet eu gång för alla har kommit att få och som ingen menmskus makt, vore den ock styrd af den djupaste vishet och förd af den starkaste hand, förmår att vända i andra banor, så vill det icke lida något tvivel, att ju representationsfrågan kan gömma ett frö till väldiga skakningar. Ehvad man må tänka om hvad ouskeligt vore, så borde knappt någon meningarnas olikhet finnas om en sak, den, att standsrepresentationen på syra kamrar omöjligen kan i tidernas längd ega bestånd. Fröjde man sig åt dess fall eller beklage man det! undvika det kan man icke. Ty den tid, som är, vill ej lida den formen, och den tid, som kommer, skall blott göra förkastelsedomen ännu mera obeveklig, till dess omsider, på ett sätt eller ett annat, yxan taller öfver trädet. Då ligger makt uppå, att den icke föres af en ovårdsam hand eller hugget riktas af ett öga, der passionens eld brinner. Så kunde lätt hända, att det, som är mera värdt än de fyra stånden på deras fyra kamrar, mera värdt än någon representationsform, hurudan som helst, varder borthugget på summa gång, den politiska friheten upplöst i ett virrvarr, ur hvilket despotismen kunde blifva i sin ordning den enda möjliga, bedröfliga råddningsplankan. Åt högst få ibland menniskor är den makten gifven att leda ett samhälle genom sådana bränningar och tvinga ett upprördt folk att lyda det ordet: hit skall du gå, men icke längre. Illa besinnar den man sin frid, som litar på den makten, att den skall komma fram, när man ville beställa den. Bättre besinnar sig den, som förekommer skakningen genom att upphäfva dess orsak. Det är detta som vi hoppas nu skall ske. Bäst sker sådan sak i lugnets tid, medan orons frö icke är fullväxt och frid ännu bor i folkets sinne. Der ligger vigt uppå att gerningen göres med frihet och så, att enhvar kan se, det beslutet är fritt. Det som gifves af fri öfvertygelse varder emottaget med fritt förtroende och anspråken stanna inom måttliga gränser, ty ömsesidig aktning finnes. Men den, som spjernar för länge emot det oundvikliga stannar, omsider vid den punkt, der uppoffringen dock måste gifvas, men ej kan gifvas med värdighet, ty den är tvungen, och den röst, som talar om billiga vilkor, ej höres för det ropet som ljuder: det är för sent. Det är ett frivilligt offer, som nu begäres af Sverges fyra riksstånd, offret af deras politiska representation för svenska folket. Det offret begäres med fullt erkännande af det goda, som skett under deras medverkan, och detta icke minst under den sist förflutna tiden. Det är icke sant, att vår gamla riksdag saknar allt lif, all förmåga att bereda hvad godt är för vårt fådernesland. Eller hvad vittnar den herrliga utveckling i alla riktningar, som nu försiggår i Sverge? Denna utveckling hafva de