Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 1

syra stånden icke allenast icke hindrat, men den har skett under intlytande af deras lagstiftande, kontrollerande verksamhet. Derfore skall tacksamhet följa deras minne och historien bevara deras namn med aktning. Men om så mycket godt har kunnat ske under den formen, så underlig, så obeqväm, så ofullständigt motsvarande hvad svenska folket nu är, så böra vi hoppas, att ännu mera godt skall kunna ske under en annan för tidens skick mera passande form. Och något annat än formen skall icke förändras. Här är allsingen fråga om att Sverge skall erhålla en fri författning. Den hafva vi redan, våra fäder hade den och fäderna före dem ända till de äldste tillbaka. Den friheten bevara vi bäst genom att utveckla dess form efter tidens förändrade skick. Så har skett förr. Den form, som nu är på väg att läggas bort, har en tid varit ny. Troget hafva Sverges konungar och folk bevarat frihetens arf, men utveckladt har det blifvit och formerna förändrade med framskridande tider. Och under dessa förändringar hafva vi skridit fram till bildning och välstånd, så hoppas vi ock att den förändring, som nu är i fråga skall bära välsignelse åt Sverge, medan vi dock, såsom tänkande menniskor, akte oss för alltför öfverspända förhoppningar. I fosterländsk drägt, i svensk hafva den svenska förfittningens former brukat kläda sig, ur Sverges eget lif hafva de vuxit ut. Sådan är också den utveckling. som nu står framför oss. Det är icke den minsta förtjensten i det kungliga grundlagsförslaget, att detmamma slutar sig troget till den gamla ordningen, så mycket möjligt är, då likväl en stor förändring skall ske. Dermed visar det sin art, att det är svenskt, nationelt, dermed egnar det sig tll bifall äfven af ett i d upaste och och sannaste mening konservativt tänkesätt. Det löner ej i en stor sak att tvista om de små, om litet mera eller mind e, ej om en punkt eiler en annan. Men en stor sak skall ses i hela sitt sammanhang, i allt sitt förhållande till det som varit, till det som är och till en framtid, som icke är så dunkel, att man ej temligen klart kan skönja, i hvilken riktning den sträcker sin gång. Ur denna synpunkt sedd kallar jag den sak, som nu fäster våra tankar, en stor sak och en god sak. I denna öfvertygelse utbringar jag skålen för det af konungen framställda representationsförslagets framgång. — rr rer U