Göteborgsposten – 31 januari 1863, sida 3

IIungersnöden i Norrland. ) Kom! broder på en stund med mig, Jag för Dig hän på öde stig Till polens is, till — nöden! Du täljer ej helt visst den tår, Som modershjertat gjuta får Så ofta der i hungrens år. Du kan ej ana, hur det käns, När vårens hopp af frosten bräns Och gyllne axet svartnar, När stormen ifrån fjellen far Och hå jande allt med sig tar Och lemnar endast nöden qvar! Och hungersnöd nu gästar der! En nöd, som lifvets strängar tär Och sitter blek vid härden. Af furans bark sitt bröd man gör, Men för hvar bit en suck man hör, Den pressas af ett hopp, som dör. Träd in en qväll och se de små, Som qvidande kring modren stå Med sorgens dagg på kinden! Hon vyssjar dem till hvilans ro Med bön till Gud, att de få bo Der gyllne skördar ständigt gro! Och sedan sjelf hon somnar in F:än dagens strid med tröstadt sinn, Ty bönhörd hon sig känner. När morgonsolens första glans På isad ruta trår sin dans — Har döden virat reen sin krans. O! fosterbygd med köld och snö, Hvad är, som gör att man vill dö Och i ditt sköte gömmas? Ej tjusar Du med blomsterdrägt! Din sommarvärme är en flägt, Som dör, när dagens bloss sig släckt! Och dock jag älskar detta land, Dess kärr och mo, dess nakna strand, Dess mossbelupna klippor. Dess vinterdrifvas kalla barm, Dess frusna teg, så hård, så arm Min själ dock gör af längtan varm! Din furuskog, ditt blåa fjell, Ditt norrskensljus i vinterqväll Och dina strömmars glitter — De äro under dagens strid De skönsta minnen från en tid Af barndomsfröjd och barndomsfrid! O! land för minne, tro och hopp! Snart skall väl ock din sol gå opp Och mörkrets dimmor flykta, Då allt hvad nu är sorg och nöd Och hopplös natt och tårebröd Skall bytas om i öfverflöd! Robert.